Text publicerad och sänd i OBS i P1 24/11 2016.
Strax efter andra världskrigets slut kom Inge Hamann från nordtyska Schleswig-Holstein till Borås för att arbeta i klädfabriken Algots. Hon var en av många unga, barnlösa kvinnor som erbjöds att lämna det fattiga, tyska området för att arbeta i Sverige. Kvinnorna genomgick läkarundersökningar för att bekräftas som dugliga för så kallat ”medeltungt kvinnoarbete”, fick inte ha barn med sig eller bära på några sjukdomar. När arbetarna kom till Borås röntgades de för tuberkulos. Ett negativt TBC-prov var en förutsättning för att få stanna, vilket de alla var medvetna om. Inges testresultat var negativt och hon, liksom de andra, fick därmed det förebyggande vaccinet Camette. I själva verket hade hon redan tuberkulosbakterier i kroppen och vaccinet förvärrade hennes tillstånd. Efter att ha legat sjuk i hög feber i arbetsbostaden en vecka skickade företaget Inge till lasarettet, där det slutligen konstaterades att hon led av tuberkulos.
”Sedan satte de mig i en taxi… Det var ingen som följde med. Jag hade legat i hög feber i fjorton dagar och kunde knappt stå på benen… Jag åkte då till sanatoriet, klev ur taxin, taxin körde därifrån och där stod jag på gårdsplanen”, berättar Inge Hamann.
Utan att kunna svenska blev hon liggande på sanatoriet i ett år. Algots skickade vid ett tillfälle blommor men i övrigt var kontakten bruten. När Inge tillfälligt återvände under en helgs permission upptäckte hon att arbetsbostaden blivit uthyrd till någon annan och hennes saker var hoppackade i en resväska. Hon var inte längre arbetsgivarens tillgång, utan den svenska sjukvårdens problem.
Inge Hamanns berättelse är ett av många vittnesmål genom historien om det villkorade livet som arbetande migrant. Flyktinginvandring och arbetskraftsinvandring har alltid varit svåra att separera från varandra. De hundratusentals krigsflyktingar som kom till Sverige efter andra världskriget sågs också som en viktig resurs i ett land som skrek efter arbetskraft. Och det går att se en tydlig linje från efterkrigstiden till idag. Även om förutsättningarna har ändrats kopplas rätten att vistas i Sverige fortfarande till arbetet. Sedan juli i år måste den som vill ha permanent uppehållstillstånd i Sverige hitta ett vitt arbete med taxerad inkomst inom tretton månader. Att återförenas med sin familj är också bara möjligt om du fått permanent uppehållstillstånd via arbete. Historien om den lönsamma migranten, som förväntas bidra till nationen så länge nationen har behov återupprepas på olika sätt. Men vad innebär det för en människa att få sitt liv och uppehållstillstånd knutet till arbete?
Inge Hamanns berättelse är hämtad ur boken Migrationens kontraster där historikern Johan Svanberg berättar om de unga, tyska kvinnor som kom till klädfabriker i Borås några år efter andra världskrigets slut. Ett par tusen ungdomar togs emot av Sverige, som också hade ett aktivt uppsåt att omskola de unga arbetarna från den nazistiska regim de vuxit upp i, till att bli så kallade ”goda demokrater”. Många av dem var fördrivna flyktingar från Central- och Östeuropa och mottagandet blev med andra ord en blandning mellan arbetskraftrekrytering och humanitär flyktingmottagning. Under 1950-talet och efterföljande decennier var arbetskraftsmigrationen central i Sverige. Här grundlades också ett inkluderande förhållningssätt till migration, där det var viktigt för arbetarrörelsen, integrationen och skyddet av arbetsrätten att ge migranter möjligheter till permanent uppehållstillstånd och snabb familjeåterförening.
Men efter 90-talet, då flyktingpolitiken blev mer restriktiv, har migranter fått en delvis ny ställning i världen. De irreguljära migranter, som generellt omnämns som ”papperslösa”, vistas inte officiellt i länderna, men i många nationer står de ändå för en stor andel av arbeten i världen utförda inom bland annat service- och byggsektorn. Det är en form av arbetskraft som är särskilt sårbar eftersom de har deportabilitet, det vill säga är i ständig riskzon för att bli utvisade. De är också den grupp som är enklast att strama åt reglerna för. USA:s blivande president Donald Trump har sagt att han vill deportera alla irreguljära migranter från USA tillbaka till Mexiko och i Sverige har justitie- och migrationsminister Morgan Johansson aviserat att det ska bli enklare att söka efter migranter utan uppehållstillstånd på arbetsplatser. Deportabiliteten skapar rädda, lydiga arbetstagare som kan arbeta upp till sexton timmar per dag, sju dagar per vecka utan reglerade raster och aldrig klaga inför chefen.
”Allt jag kan göra är att arbeta, ingen annan makt har jag i det här livet. Jag arbetar och arbetar tills jag inte orkar mer och då sover jag så att jag kan arbeta. Jag vet ingenting om framtiden. Men om jag inte säger nej till chefen, om jag arbetar, då kan det finnas arbete för mig kanske. Jag kan aldrig säga nej”, berättar migranten Mahmoud i Göteborg för forskaren Klara Öberg i antologin Irreguljär migration i Sverige. Han är kurd från Irak och som släkt till framträdande personer i den politiska oppositionen i sin hemstad utsattes han för våld, riskerade fängelse och avkrävdes på mutor som han inte kunde betala. Familjen lånade pengar till hans flykt. Mahmoud fick avslag på sin ansökan om asyl, men är pressad att tjäna pengar för att betala av på lånen. Oron är stor för vad som händer med familjen om han inte kan skicka pengar till dem.
Precis som med arbetarna i Borås efter andra världskriget är alternativet – att bli hemskickad – alltid värre. Möjligheterna att stanna kvar i landet betingas av arbetet. Det gällde i 50-talets klädfabriker, såväl som för dagens svarta, billiga arbetskraft. Vetskapen om att det är just arbetet som gör det möjligt för dem att stanna finns hela tiden med.
”Jag skriver dikter för att komma ihåg min familj, mina vänner, vem jag är, att jag är en människa”, säger migranten Feramos i samma bok.
Kanske ligger kärnan just i det han säger. När arbete inte längre bara ger en möjlighet att komma in i ett nytt samhälle, lära sig språket och bidra utan i stället blir ett krav för att få vistas i landet underordnas också människan det hon förväntas bidra med i produktionen. När Inge Hamann återvände till arbetarbostaden under sin sanatorievistelse hade hon redan bortsorterats från företaget och någon annan hade tagit hennes plats. Upplevelsen av deportabilitet är en konstant genom migrantarbetares historia. Men idag har förhållningssättet till migration dessutom förändrats i Sverige. Från uppfattningen om att det var viktigt för integrationen och skyddet av arbetsrätten att ge migranter möjligheter till permanent uppehållstillstånd och snabb familjeåterförening, till att arbetet i sig ska avgöra om någon är önskvärd eller inte i landet. Genom vittnesmålen från decennier av arbetande migranter kan vi lära oss om vilka konsekvenser ett sådant synsätt får.