Recension av Kamel Daouds Fallet Meursault publicerad i Expressen Kultur 2/12 2016
Att som debutant skriva en svarsroman på en av de stora litterära klassikerna är ett risktagande av gigantiska mått. Ändå är det exakt vad algeriska journalisten Kamel Daoud har gjort och ännu större – har lyckats med.
Debutromanen “Fallet Meursault” utgår ifrån och står i dialog med Albert Camus “Främlingen” och är skriven utifrån brodern till den mördades perspektiv. Människan som Meursault mördar den heta dagen på stranden, men som i romanen aldrig omnämns som annat än ”araben”.
”Kolonisatören har i hundratals år ökat sin förmögenhet, namngett allt som han lagt beslag på, men samtidigt strukit namnet på sådant han besvärats av”, som berättaren Haroun konstaterar. Broderns namn var Moussa och i Daouds roman får vi båda lära känna honom och de efterlevandes kamp för upprättelse och sorgearbete efter en namnlös, mördad bror och son.
Lika mycket som en berättelse om sorg är det en historia om Algeriet, kolonialismen och landet efter självständigheten. Moussa mördas av fransmannen Meursault ett decennium innan Algerietrevolten tar sin början och mordet på brodern vävs in i en större berättelse om våld, erkännande och förtryck. Romanen skrivs i en levande, men noga avvägd, vrede över förtryckaren och den omöjliga position som den förtryckta tvingas leva i.
Berättaren talar mestadels på franska, förtryckarens språk, och konstaterar att han följer bruket i landet sedan självständigheten – plocka loss stenarna i husen som kolonisatörerna lämnade och bygga sitt eget hus, sitt eget språk där arabiska uttryck blandas med kolonialspråket. Här bör översättaren Ulla Bruncrona nämnas, då hon gjort ett gediget arbete med att behålla arabiska uttryck och på ett enkelt sätt föra in dem i den svenska översättningen.
“Fallet Meursault” står i ett ständigt pågående, subtilt samtal med “Främlingen”, med återkommande snillrika referenser till originalet. Det känns aldrig krystat eller konstlat för varje detalj från “Främlingen” får ett eget liv i denna roman. Som exempel kan nämnas Harouns efterforskningar kring Meursaults döda mor eller jakten på sanningen om den kvinna som hans bror umgicks med och som var upprinnelsen till mordet. På så vis fördjupas också läsningen av “Främlingen”. Plötsligt är den, tillsammans med Fallet Meursault, möjlig att läsa som en berättelse om kolonialism, postkolonialism och det som filosofen Judith Butler benämner som osörjbara liv.
Någon är bara araben, någon annans liv är värt att uppmärksamma och sörja. “Fallet Meursault” ger genklang i en värld där arabiska kroppar drunknar i Medelhavet, skjuts vid gränser och stängs in i flyktingläger som namnlösa klungor och lik. På samma sätt som “Främlingen” blivit existentialismens mest framträdande verk, förtjänar Kamel Daouds roman en liknande position inom den postkoloniala kritiken. Det är en strålande roman om förtryck och sorgearbete helt i sin egen rätt, men fördjupar också läsningen av ett klassiskt verk. Det är ingenting annat än storartat.