Text i Expressen Kultur 17/6 2019
Det rör inte fort på sig i fotbollsvärlden, men det rör sig. Jämfört med damernas EM för två år sedan är intresset för det pågående VM-slutspelet betydligt större, inte minst i Sverige. Samlarbilderna, storbildsskärmarna på krogarna, pressuppbådet och matchanalyserna är inte i närheten av ett herr-VM än, men damernas fotboll uppbådar ändå ett brett intresse och rapportering.
Det finns mycket kvar att göra. Fortfarande vägrar Uefa kalla fotbolls-VM för vad det är och benämner det i stället dam-VM, som om det var kvinnlighet det tävlades i. Lönerna och villkoren för kvinnliga och manliga spelare är djupt ojämställda. Eller ta faktumet att herrarnas EM-kval ligger samtidigt och får mer uppmärksamhet än pågående VM, medan damernas kval flyttades för att inte störa herrarnas mästerskap.
Med det i åtanke är det kanske inte konstigt att supporterskapet kring damernas VM blir ett slags feministiskt statement i sig, men det är också att göra damfotbollen en björntjänst. Inför Sveriges andra gruppspelsmatch mot Thailand flyger Adidas ner tongivande så kallade feministiska influensers, som aldrig tidigare visat intresse för fotboll, för att heja på laget på plats. I samband med visningarna av matcher sker feministiska panelsamtal om genus och hbtq-frågor. Framförallt omgärdas damfotbollen av en peppig välvilja som slår fel.
För hur ofta är herrfotbollen egentligen rolig, härlig och peppig? Fotboll är frustration, leda, ilska och starka känslor inför allt från domslut till missade målchanser. Men damfotbollen är fortfarande behäftad med ett patroniserande tilltal – vad duktiga de är, tjejerna! – som inte sällan kommer från just dem som vill likställa damfotbollen med herrarnas dito. Under matchen mot Thailand fylls genast kommentarsfält på Facebook av glada utrop från nätverket #jagärhär för att väga upp de med rätta kritiska kommentarerna om Sveriges spel, som med få undantag faktiskt inte behandlar faktumet att spelarna är kvinnor utan diskuterar matchen.
Det är svårt att se hur ojämlikheten förbättras av att Linnéa Claeson åker på gratisresa till Nice eller av att en undermålig prestation bistås med uppmuntrande kommentarer. Snarare förstärks bilden av damfotbollen som ett feministiskt särintresse och jippo som inte har med “den riktiga fotbollen” att göra.
Mer fruktbart vore att betrakta damernas fotboll exakt som herrarnas. Med klagan över dåligt spel och kritiska matchanalyser, men också med fest och jubel. För den som verkligen vill höja damfotbollens anseende rekommenderas att gå på en match i allsvenskan eller de lägre divisionerna en råkall aprilkväll i snålblåst och skrika lungorna ur sig. Visa unga fotbollstjejer att du supportar fotboll, inte bara vid en glammig VM-visning utan också i vardagen.
Och till dig som blivit supporter under VM: välkommen till fotbollsvärlden. Här är det kallt, frustrerande, tröttsamt, skitigt och alldeles underbart.