Text om Gabriella Ahlströms “Hemma hos andra” i Expressen Kultur 20/8 2019
Gabriella Ahlström har i båda sina tidigare romaner “De oförglömliga” och “Sirener” visat sitt absoluta gehör för hur människor talar med varandra och vad de säger när de egentligen inte säger något alls eller undviker att säga det som de borde. Även den nya romanen “Hemma hos andra” innehåller en rad sådana aha-upplevelser.
Det är den dominanta modern på chartersemestern som pratar om att ta dagen som den kommer för att inte tala om fadern som plötsligt avlidit något år tidigare. Det är grannen, den triathlontränande småbarnspappan, som konstaterar att “ja fan det där är jag grymt taggad på” när huvudpersonen Amanda önskar honom lycka till med tävlingen.
Alla små gester, uttryck och tillkortakommanden gestaltas skarpt i en roman som, precis som Ahlströms tidigare, kretsar kring familjerelationer i en samtida svensk medelklass.
Här är det huvudpersonen Amanda, med den dominerande modern och systern som tagit moderns parti efter faderns död, som står i centrum. Hon inleder en relation med utrikesjournalisten David, den orädda skribenten med starkt patos och politikerföräldrar, som trotsar farorna och reser till krigets Syrien. I väntan på hans återkomst sitter hon på Davids familjs lantställe och skriver på sin uppsats i psykologi. I bygden träffar hon Amir, ett ensamkommande flyktingbarn från Afghanistan som fått avslag på sin asylansökan, och låter honom bo i huset med henne. Här finns en antydan till skillnader mellan Amandas och Davids familjer som aldrig riktigt införlivas. Amandas pappa som ständigt drog på sig skulder, startade företag som gick i konkurs och lämnade sin familj med ouppfyllda löften mer än något arv. Mamman och systern som tvingar med Amanda på en ouppbygglig chartersemester i stark kontrast till de resor som David och hans politiskt engagerade föräldrar gör.
Men hur mycket deras bakgrund egentligen skiljer sig åt blir aldrig riktigt tydligt, precis som Amandas uppväxt och familjerelationer aldrig riktigt reds ut. Var de fattiga? Var hon olycklig? Vad är det i Davids familj som hon saknat i sin egen? För mig framstår de inte som så väsensskilda i vare sig klassbakgrund eller förhållningssätt till livet som jag upplever att romanen vill göra gällande.
Problemet är att “Hemma hos andra” är en roman som vill spänna över mycket. Både Amandas och Davids relation och hur den prövas, deras familjeintriger och så Amandas trevande vänskap med Amir. Samtliga tre tillräckliga för en roman på egen hand. När de i stället allihop ryms i en och samma berättelse lämnas jag med en känsla av att aldrig ha fått komma riktigt nära någon av dem. Framförallt framstår Amanda fortfarande som en gåta för mig efter läsningen. Vem var hon och vem blev hon i mötet med Amir?