Text om Sally Rooneys “Normala människor” i Expressen Kultur 21/10 2019
Sally Rooneys debutroman”Samtal med vänner” (2017) skildrade två unga kvinnor, före detta flickvänner till varandra, som börjar umgås med det äldre konstnärsparet Nick och Melissa. Det var en intelligent roman som skärskådade makt och hierarkier, kryddat med ljuvliga dialoger i både samtals- och chattform. “Normala människor” har något större anspråk, men är samtidigt också en mer traditionell historia: Här följer vi on and off-paret Connell och Marianne från gymnasiet i småstaden, där han är den populära arbetarkillen och hon den märkliga och utmobbade överklasstjejen, till universitetsåren på Trinity College där rollerna förändras i relation till den omgivande sociala strukturen. Det handlar om klass, men lika mycket om status och makt. Precis som i “Samtal med vänner” hittar Rooney ofta exakta samtidsreferenser, utan att de känns krystade. När debattklubben på Trinity bokar en nazist för att framträda på universitetet går debattvågorna höga på Facebook och Connell konstaterar att det mest politiska han någonsin gjort är att klicka like på de kritiska inläggen. Så enkelt kan en tidsanda sammanfattas samtidigt som den i allra högsta grad säger något om huvudpersonen. Men där “Samtal med vänner” aldrig gav några enkla svar, eller erbjöd några självklara förövare och offer, finns en brist i “Normala människors”
tydliga antagonister; Mariannes rika mamma och bror. Särskilt mycket får läsaren inte veta om dem, inte alls jämfört med Connells hårt arbetande ensamstående mamma Lorraine, men vi förväntas ändå tro på den destruktiva familjesituationen innanför den luxuösa villans väggar. Upplösningen på den bihandlingen känns tillrättalagd och simpel och blir en besvikelse för jag vet ju att Rooney är smartare än så här. Utmana mig mer, vill jag säga.
Ge mig inga good guys eller bad guys, ge mig bara mer av den ängsliga strävan efter att vara en normal människa, den som du är så bra på att skildra.