Krönika publicerad i GP Kultur 29/4 2015
Strong is the new skinny är budskapet som florerat i flera år nu. I stället för ett trådsmalt ideal uppmuntras kvinnor till muskler och tränade kroppar. Ett framsteg, kan tyckas. Åtminstone uttrycker sig Kajsa Ekis Ekman så i sin text om André Spicers och Carl Cederströms bok Wellnesssyndromet (DN 24/4). ”Nu ska det åtminstone ätas ordentligt och regelbundet”, konstaterar hon när hon påpekar att träningstrenden är ett bättre ideal än det anorektiska. Den starka kroppen som påbjuds är dock knappast den kropp som blivit stark av kroppsarbete eller bär muskler under ett normalt lager av fett. För att uppnå strong-kroppen med synliga muskler utan underhudsfett krävs kontroll över matintag och både tid och pengar att lägga på rätt sorts mat och träning.
Wellnesskulturen innebär, precis som Spicer och Cederström skriver, kravet att maximera vårt välbefinnande och skuldbeläggandet av dem som inte gör det. Ett imperativ som kallas biomoral: påbudet om att vara hälsosam och lycklig, att du alltid kan bli en bättre version av dig själv – såväl kroppsligt som andligt – och att du bör göra allt för att uppnå denna potential. I stället för att förändra världen uppmanas vi att lägga all energi på att förändra oss själva.
I en orättvis läsning menar Ekis Ekman att författarnas synsätt ger uttryck för en sorts dualism; antingen träna eller tänka. Både jag och Kajsa Ekis Ekman är ense om att det går utmärkt att kombinera att lyfta vikter och tänka kritiskt. Träning kan i bästa fall vara ett feministiskt vapen, ett sätt för kvinnor att lära känna den egna kroppen i ett samhälle som lär oss att se våra kroppar genom samhällets blick. Problemet är att vi alla ändå måste förhålla oss till wellnessideologins krav. Ekis Ekmans uppmaning om en medelväg mellan fitnesshysteri och godisätande blir lika individualistisk som biomoralen.
Vad som saknas är en strukturell syn på hälsa. Hur kommer det sig att övervikt ökar i vissa samhällsgrupper, medan tjänstemän hetsar varandra till träning motsvarande elitidrottsnivå? Det finns ingen motsättning mellan krav på att ta hand om sin kropp och att konsumtionen av billig snabbmat ökar. En folkhälsopolitik som i dag främst ägnar sig åt att hitta nya sätt att göra det svårare att konsumera alkohol och tobak missar också de stora perspektiven. Att vissa kroppar varnas för för mycket stillasittande, medan andra i tysthet slits ut på kroppsarbeten med hög arbetsbelastning och stressnivå. Att en del kan unna sig spahelger, medan andra tvingas konsumera den billigaste maten med de ack så föraktade tillsatserna.
Inga wellnessråd, men inte heller uppmaningar om att träna lagom, kommer åt faktumet att medellivslängden skiljer sig åt med nio år mellan boende i Danderyd och Bergsjön. Det är där som ett samtal om hälsa måste börja.