Detta mail skickade jag under morgonen till ledning och berörda redaktörer på Göteborgs-Posten.
I helgen brann migrantläger i Göteborg. Strax innan branden misshandlades två av de boende. Ännu är ingen gripen.
Jag har skrivit för Göteborgs-Postens kultursida i över fem år. Varit en av de mest regelbundna skribenterna, med krönikor varje vecka. Gabriel Byström, dåvarande kulturchef, var den som plockade in mig och som puttade mig ut i nya utmaningar. Hela tiden med en fast redaktörshand, konstruktiv kritik och en tro på mig och mitt skrivande. Jag tillhörde under en period en av få unga frilansskribenter idag som hade ett åtråvärt frilanskontrakt. Jag vikarierade flera perioder, var inne i huset och lärde känna redaktionen. Jag har haft fantastiska år med Göteborgs-Posten.
Det känns ofta overkligt att det bara gått fem år. Så många gamla kollegor som fått lämna sedan dess, så många funktioner som skurits ner. Från att ha varit en uppdragsgivare som med noggrannhet läste texter och lämnade utförlig redaktörsrespons har redaktörskapet det senaste året helt uteblivit. Texter plockas in och publiceras helt enkelt. Det är inte medarbetarnas fel, de gör allt vad de förmår med de resurser som finns kvar, men tiden räcker inte till. Man kan inte skära ner personal såsom Stampen har gjort och tro att kvaliteten kommer vara densamma.
Stampen är i kris, Göteborgs-Posten är i kris. I denna tid utsågs Alice Teodorescu till ny politisk redaktör. Trots att såväl medarbetare som utomstående påpekade den nya politiska riktningen vägrade ledningen att lyssna. Ledarredaktionen slutade och en ny tillkom. Under sommaren har antalet texter på temat migration, flyktingpolitik och EU-migranter uppnått till en fjärdedel av samtliga texter. Nästan alla förespråkar mer restriktiv invandring och så kallade ”minskade volymer”, är starkt kritiska till nuvarande migrationspolitik och personer som inte instämmer i verklighetsbeskrivningen anses ”skönmåla verkligheten” och vara ”moraliskt förkastliga”. Budskapet som gång på gång trummas in är att de enda som motsätter sig GP ledares verklighetsbeskrivning, där invandringen är ett stort samhällshot, är en världsfrånvänd samhällselit som vill uppfostra folket.
Stampen och Göteborgs-Postens ledning har all anledning att vara nöjda. Från en liberal ledarsida med lokala inslag och låg klickbarhet har GP ledare blivit en snackis. Annonsintäkterna lär öka och de rasistiska sajterna hyllar medan vänstern rasar. Äntligen händer det någonting. Det är ett medieföretag som jag inte vill sälja mina texter till.
I helgen brann migrantläger. Normaliseringen sker i rasande takt på ledarsidorna. Det finns val som måste göras. Jag har full respekt och förståelse för de kollegor och frilansmedarbetare som stannar och försöker utgöra motröster i den mån som de kan, som fortsätter att försöka göra kvalificerad journalistik med de förutsättningar som finns. Jag befinner mig däremot i en sits där jag kan lämna resterna av det som en gång var Göteborgs-Posten. Lämna för att GP sålt ut det sista av sin publicistiska trovärdighet och nu skapar annonsintäkter på texter som hetsar mot migranter och normaliserar Sverigedemokraternas världsbild.
Förutom de kollegor och medarbetare som gjort och fortfarande gör ett fantastiskt arbete kommer jag framförallt att sakna läsarna. Det må hos GP:s ledarsida finnas en vanföreställning om att de nu blivit ”folkets röst”. Säkerligen känner de sig bekräftade av såväl mail som Flashbacktrådar som hyllar misstänkliggörandet av ensamkommande flyktingbarn och människor som tigger. Men folket är inte SD-mobben eller Flashbacktrådarna. Folket är bland annat alla de som hört av sig till mig under mina fem år som krönikör. Av alla de mail och telefonsamtal som jag fått har endast ett tjugotal rört ”invandring” och ”mångkultur”. Däremot har jag fått mängder med respons från arbetslösa, överläkare, gamla varvsarbetare, pensionärer, lärare, sjukskrivna, präster, professorer, pedagoger och många fler om att arbetslinjen är ohållbar och vi måste jobba mindre. Om att skolan inte fungerar idag. Om att sjukförsäkringssystemet har grava brister och om oro för att klimatet är på väg åt helvete, men inga politiker gör tillräckligt åt det. Jag kommer aldrig att glömma den äldre damen som ringde och grät när jag skrivit om barnnorm, grät för att hon slitit så ont i hela sitt liv med sin ovilja att ha barn och att hon nu såg fram emot en ny tid där kvinnor fick välja själv. Jag kommer heller aldrig att glömma männen som hört av sig och diskuterat med mig hur män bäst kan alliera sig och engagera sig feministiskt. Så många lokaltidningsläsare, från alla samhällsklasser, som jag diskuterat med de senaste fem åren kommer jag förmodligen aldrig få igen. Jag sörjer att Göteborgs-Posten inte värderar de människorna högre än att de ser sin dagstidning bli tunnare och ledarsidan ett organ för Sverigedemokraterna.
I helgen brann ett migrantläger. De år som nu väntar är år då vi alla behöver göra våra val utifrån vår egen förmåga och moraliska övertygelse. Jag kommer alltid att vara tacksam för åren på GP, tacksam över de redaktörer, kollegor och läsare som jag haft. Men jag kan inte längre vara kvar och med min textnärvaro legitimera tidningen och den politiska utveckling som nu har skett.
Tack för allt
Elin Grelsson Almestad