Text om scenkonstfestivalen i Avignon publicerad i Expressen Kultur 17/7 2015
Festival D’Avignon, en av världens största festivaler för scenkonst, är inne på sitt 69 år. Bland svenska dramatiker märks i år såväl August Strindberg och Lars Norén som Stig Larsson bland uppsättningarna.
I festivalens huvudprogram ingår Haris Pasovic verk “Hope Srebrenica”. Dag efter dag står en kvinna i ett kalt rum och håller upp inramade foton på sina anhöriga, vars kvarlevor fortfarande inte har hittats efter folkmordet för tjugo år sedan. I nästa rum visas filmfoton från de platser där massgravar har hittats. Lummiga dalar, fågelkvitter, forsande bäckar och råmande kor – som hämtade från en svensk naturfilm – visas i ett flöde med texter som berättar om hur många kroppar eller kroppsdelar som hittades på varje plats. Bland fotografierna från den gamla FN-basen märks särskilt det rasistiska klottret om bosnier och muslimer som FN-soldaterna lämnade efter sig och nu sitter inristade i de öde väggarna, som en fortfarande lika upprörande påminnelse om det svek som de mördade och torterade och deras anhöriga utsattes för av FN.
Lika starkt fastnar Chantal Loials “On t’apelle Vénus” på Chapelle du verbe incarné, scenen som vigt hela sin programverksamhet åt svarta, kvinnliga koreografer och regissörer. En ovanlighet på en festival som domineras av vita män. Chantal Loial, konstnärlig ledare för danskompaniet Difé Kako, syns här i sin egen enkvinnsföreställning om att ha en stor, svart kvinnokropp i en dansvärld dominerad av smala, vita kroppar.
Med utgångspunkt i Saartje Baartman, som ställdes ut som objekt under öknamnet Hottentot Venus i början av 1800-talet, berättar och dansar hon fram den svarta kvinnokroppens historia från kolonialismen fram till i dag där hennes kropp fortfarande rasifieras. Med ett ansikte förvridet av ilska och smärta lämnar Loial över ett kranium föreställande Baartman till publiken innan hon ställer sig framför oss på scenen och blottar sina skinkor. Den rasifierade kropp som var Baartmans är också hennes, den vita blicken pågår än.