Text publicerad i tidskriften Provins nr 3/2015
Utanför tågfönstret passerar de små norditalienska städerna. Mer eller mindre ödelagda industrier, hus med flagnande färg och timmerstockar som lastats på tågvagnar vid stationerna. Det kunde vara Kramfors, Ragunda, någon av de mellannorrländska orter som jag bara några veckor tidigare åkt runt till. I stället är det de städer nära de italienska bergen som Silva Avallone beskriver i Marina Bellezza. Romanen är en uppgörelse med eurokrisen, Berlusconis Italien och dem som offrats i dess spår. Unga utan arbeten, bostäder eller framtidsutsikter. Industrier som stänger ner och storstäder som inte längre går att bo i. På de halvtomma perrongerna som det norditalienska regionaltåget stannar till vid ser jag huvudpersonen Marina Belleza som en skuggbild, hennes längtan bort till berömmelse. Ett liv som inte präglas av den framtidslösa småstadens villkor.
Hur skriver man om det som uppfattas som det perifera norr? Hur gör man landskapen och dess invånare rättvisa, utan att vare sig försköna, svartmåla eller exotisera? Var placerar sig litteratur som har norrländska orter som miljöer i ett kultur- och litteraturklimat som normerat Stockholm och sydländska centralorter? Frågan återkommer många gånger när jag skriver på min andra roman. Det var aldrig meningen att det skulle bli en Norrlandsskildring eller landsbygdsroman, vad det än må vara. Jag ville placera skildringen där, för att det är landskap som jag vuxit upp med och kan utan och innan. För att jag skönlitterärt känner mig mer hemma där, trots att jag är utflyttad. Samtidigt vet jag inte vilket anspråk jag kan göra på de platser som jag lämnade för över tio år sedan, till just de storstäder som räknas som såväl ekonomiska som kulturella maktcentrum.
Hos Silvia Avallone är det återvändarna som är de stora hjältarna. I krisens spår har unga människor flyttat tillbaka till de byar i norr som deras föräldrar lämnade för bättre liv med större välstånd i städerna. Nu återvänder de till sina far- och morföräldrars gamla gårdar, tar upp jordbruken igen. Andrea i Marina Bellezza vänder ryggen åt det liv i den övre medelklassen som föräldrarna har byggt upp och återvänder till bergen för att sköta om kor och starta ett småskaligt jordbruk. I den norra landsbygden finns en slags autenticitet, kontrasterat mot de Idol-drömmar och ytliga bekräftelsejakt som Berlusconi-samhället lämnat efter sig. Det är ett hårt liv, men det är i alla fall på riktigt. Jämfört med Marina, som vill bli popstjärna, och akademikern Elsa, som analyserar samtiden genom Antonio Gramsci, är Andrea den som hugger i och skapar en annan tillvaro.
Marina Bellezza utkom på svenska i maj 2015, bara någon månad efter Édouard Louis uppmärksammade debutroman Göra sig kvitt Eddy Belleguele. Den i hemlandet hyllade självbiografin gör upp med uppväxten i en nordfransk, liten industriort dominerad av fattigdom och social utsatthet. ”Från min barndom har jag inte ett enda positivt minne”, inleder Louis sin skoningslösa uppgörelse med det verbala och fysiska våld som präglar hans uppväxtmiljö. Sexism, rasism och homofobi är ständigt närvarande och maskulinitetsnormerna rigida. Édouard Louis flyr, både från det sociala arvet och den fysiska plats som här är sammanslutna med varandra. Till storstaden, den högre utbildningen och klassresan som möjliggör ett annat liv där han också kan leva som öppet homosexuell.
Louis har mottagit kritik för sin skildring; ett svek mot både den perifera plats som han växte upp i och den klass som han tillhörde. I ett Frankrike präglat av kulturell borgerlighet saknade Louis sin uppväxtmiljö och det språk som den talade i litteraturen, men när han försökte skildra den så rättvist som möjligt var domen stundtals hård. Varför sparka på en redan föraktad och exkluderad grupp? Kärlek kanske inte bäst uttrycks genom hyllningar, svarade Louis, utan genom rättvisa och påtalar dilemmat om att ”tala på förtryckarens språk”. I Marina Bellezza är återvändandet till landsbygden det modiga valet, i Louis självbiografi är flykten ett misslyckande men en nödvändighet för att kunna återskapa jaget som någon annan än den utsatta.
När vi pratar om den svenska koloniseringen av Norrland kan vi prata om de hundratals år som halva Sveriges yta har exploaterats på skog, malm och vattenkraft och gett Sverige dess välstånd utan att få en bråkdel tillbaka. Vi kan tala om platser som Kallak, om att utländska bolag numera tillåts gå in och prospektera i jakten på mineraler, med ett så futtigt anspråk från staten som 0.5 promille. Vi kan också tala om att skildringen av Norrland, ja hela glesbygden, fortfarande så ofta skrivs med kolonisatörens språk. Kulturskribenter från Stockholm som åker till Östersund eller Missenträsk med underrubriker som ”främmande land” och som storögt tillåts beskriva urbefolkningen med sin innerstadsblick. Antaganden om människor på landsbygden och deras benägenhet att vara rasister, homofober, lite inskränkta och dumma. I de stockholmska medelklasskretsarna har fler besökt New York än Värmland. Och om platser som Värmland kan man fortfarande exotisera kring och projicera på hur man vill.
Hur skriver man om sina platser utan att kapitalisera på dem? Utan att ta ställning i majoritetssamhällets blick? När kritiken är som hårdast mot Jack Hildéns text i Aftonbladet kultur om Missenträsk skriver Jens Liljestrand, biträdande kulturchef på Expressen, att han inte ser skillnaden mellan Hildéns text och Ola Nilssons Hundarna-trilogi. Tre romaner som utspelar sig på jämtländsk landsbygd, bland danslogar, hembränt, tunnbröd och social utsatthet. Där alkoholismen och våldet alltid ligger nära till hands. Liljestrands fråga stannar kvar länge hos mig.
Är det så enkelt som att det krävs ett ursprung för att få skriva om norr? Nilsson härstammar själv från Jämtland. Hade någon annan kunnat skriva Louis skildring, utan de självbiografiska inslagen? Kunde någon annan skriva om de små industristäderna och bergen som Avallone? Kanske handlar det inte om ursprung utan om en medvetenhet. En visshet om vad du gör när du talar med förtryckarens språk. Hos Ola Nilsson, liksom hos Avallone och Louis, ligger lojaliteten – trots skildringarna – alltid hos platsen. Det är inte Hildéns uppsåt som brister utan utfallet. Hur han iscensätter sig själv som stockholmaren från kulturmedelklassen gentemot ortsborna kring Missenträsk. Hans försök till att driva med sin egen position faller för att vi alla läser texten utifrån givna makthierarkier, där han värderas högre än de människor som han möter och miljöer som han befinner sig i. Björn Barr skriver sin text om Östersund i Expressen kultur utifrån föreställningen att staden lever upp av en delfinal i Melodifestivalen, eftersom det är en ort där det inte händer så mycket. Hans tes är så färdigställd redan innan han satt sig på flygplanet upp från Stockholm att han påstår att Östersund är en ort som drabbas av utflyttning, när det i själva verket är tvärtom. Antalet boende i Östersunds kommun ökar.
Jag vill göra de platser som jag skriver om rättvisa. De är inte mer äkta än andra platser. Människorna varken godare eller ondare, dummare eller smartare än någon annan. Avallone och Louis skriver om barerna i småstäderna i norr där männen alkoholiserats och kvinnorna saknar hopp, om våldet och flykten till berg eller storstäder. Gemensamt är att de riktar kritiken någon annanstans. Mot ett Italien som drabbats av ekonomisk kris och matar unga med ytliga skitdrömmar. Mot ett Frankrike som slutat att prata om klass. Deras platser har inte uppstått av sig själva, utan är också en spegel av den politiska verkligheten. De må tala med förtryckarens språk, men de glömmer aldrig vem som är förtryckaren. Skildringar av platser utanför maktens centrum kräver den sortens blick. Att avkolonisera språket är att placera kritiken där den hör hemma.