Text publicerad i Expressen Kultur 19/10
Det går att vänja sig vid det mesta. Vid tanken på att Donald Trump är presidentkandidat, exempelvis.
Eller vid det ständiga hotet om manligt våld, verbaliserat, sexualiserat och fysiskt, bara genom att existera som kvinna i den här världen. Frasen ”When they go low, we go high” från Michelle Obamas tal på Demokraternas konvent i juli har redan blivit ikonisk. Men inget tal från någon under valrörelsen kommer i närheten av det som hon höll i New Hampshire häromveckan, ett tal som adresserade den läckta inspelning där Donald Trump pratade om att kyssa och tafsa på kvinnor.
”Det är ingen upprörande fotnot under en valrörelse”, konstaterar Obama, ”det är en människa med makt som talar öppet om att vara en sexualförövare”.
Styrkan i Obamas tal, det gör som att klippet redan cirkulerar runt på nätet benämnd som ”EPIC” är framför allt hennes förmåga att göra händelsen personlig.
”Sanningen är att det gör ont”, säger Obama och konstaterar att det är en sanning som kvinnor sällan uttalar, i rädsla för att det får oss att framstå som svaga.
Vi vet att det inte alls är säkert att kvinnan blir trodd i ett samhälle som ifrågasätter henne och ofta tar mannens parti.
Vi är så vana vid att hålla huvudet ovanför ytan i en värld av sexuella trakasserier, övergrepp och våldtäkter på gator, arbetsplatser och skolor. Att höra våra mammor och mormödrar berätta om hur det var på deras tid och sedan inse att våldet mot kvinnor fortfarande pågår. Just där träffar Obama en ömhet hos många kvinnor, ett sår som vi inte gärna vill kännas vid, just för att det inger en känsla av svaghet: patriarkatet gör ont. Mäns verbala, fysiska, sexuella våld mot kvinnor gör ont. Att vara kvinna i en värld som inte respekterar kvinnor gör ont.
Efter åtta år som en ganska tillbakadragen USA:s första dam har Michelle Obama klivit ut i rampljuset. Nu framstår hon som den amerikanska valrörelsens enda egentliga vinnare. En liten ljuspunkt i ett dystopiskt presidentval, hyllad och omtalad för sin retoriska genialitet och förmåga att tala till människor i deras vardag. Hon satte sig i tv-soffan hos Stephen Colbert, gjorde satiriska imitationer av sin man och pratade om hur hon hellre ville prata om sin favoritlåt på Beyoncés senaste album än hur Baracks arbetsdag varit. Hon medverkade i James Cordens “Carpool karaoke”, blandade prat om flickors rätt till utbildning med att sittdansa ihop med Missy Elliot och varuhusshoppade med Ellen DeGeneres i “The Ellen show”. Michelle Obama var rolig, charmig och folklig.
Hillary Clinton är en annan sorts retoriker, med en helt annan distans. Kvinnor som uppfattas som starka nagelfars och ifrågasätts, men kvinnor som visar svaghet har inte en chans. Michelle Obama har blivit den feministiska ikon Clinton – oavsett utgång i valet – aldrig lyckades bli. Och det genom att slippa vara presidentkandidat.
Vi vänjer oss vid våldet. Vi håller huvudena ovanför ytan. Men ibland sätter någon ord på hur det egentligen känns. Michelle Obama påminner oss om smärtan och att vi aldrig någonsin ska vänja oss vid den.