Text publicerad och sänd i OBS i P1 26 september 2016
”Jag är i kvinnofällan. Nu jävlar ska jag ut.
Jag tar med mig vapnet hagga. Jag blir nu en hagga. Och hagga är även ett verb. Att hagga. Det är en handling. En jävligt aktiv handling.”
Så inleds utdraget ur Aase Bergs kommande roman Kvinnofällan, publicerad i tidskriften 10tal häromåret.
”Att hagga”, konstaterar jaget, ”betyder att inte längre vara hänsynsfull mot män”. Att inte längre vara behaglig.
Vi har blivit alltfler som inspirerats till att hagga oss genom livet. I Chris Kraus roman I Love Dick som i våras utkom på svenska beskriver jaget sig själv som en ”pengasvindlande hagga” och i Kate Zambrenos uppmärksammade biografi över bortglömda, kvinnliga författarskap beskriver hon sitt projekt som att hon ”skapar en haggografi”.
Uttrycket ”hagga” har varit ett nedsättande begrepp för kvinnor som lämnat den ålder då de fortfarande definieras som unga. En obehaglig kvinna, synonym med häxa, satmara och kärring. Men alltmer omdefinierar kvinnor nu haggan till någonting med positiv laddning. Det obehag som haggan ger upphov till är inte längre av ondo för dem som själva definierar sig som haggor.
Så vem är då haggan idag? Haggan är begreppet för de generationer kvinnor som blivit för gamla för att klassas som det mer charmiga ”ung och kaxig”, men som fortfarande känner ilska över den trånga kvinnoroll som de tilldelats. Kvinnor som sett män gå om dem i både karriärer, fullföljda idéer och lönestatistik. Som insett att de inte åldras på samma villkor som män och aldrig spelat utifrån samma regelverk. Medan män fortsätter att breda ut sig förväntas kvinnor i en viss ålder i viss mån retirera från offentligheten till förmån för moderskapet, kärnfamiljen och omsorgen.
Haggan är hon som sitter kvar vid baren med oklädsamt mycket smink, som tar plats i samtal och som armbågar sig fram till festens mittpunkt. Det är en möjlig position för den kvinna som inte följer den heterosexuella tidslinjen av födelse, barndom, vilda ungdomsår, arbete, reproduktion och äktenskap. Som frivilligt eller ofrivilligt gått en annan väg eller varit dålig på att följa den. Haggan vägrar insortera sig i de snäva dikotomier som erbjuds. Karriärkvinna eller bullmamma. Hora eller madonna. Hon vill vara allt och inget. Hon tror inte på frigörelse genom vare sig heterosexuell kärlek eller arbetslivet. Frigörelsen ligger bara hos henne själv och i gemenskapen med andra kvinnor.
I litteraturen och populärkulturen tar haggan plats. Komikern Amy Schumers självbiografi The girl with the lower back tattoo är ett manifest för kvinnors rätt att bli för fulla, vara slampiga och bete sig gränslöst. I Tone Schunnessons debutroman Tripprapporter är jaget en knarkande, kringresande kvinna med ett grandiost ego och tillfälliga relationer. Och nyligen gick filmversionen av ärkehaggorna Patsy och Edinas alkoholstinna, kaotiska tillvaro upp på biograferna i Absolutely Fabulous – The Movie.
Alkohol är någonting som återkommer kring haggandet. Etiketten ”vinhagga” är en av de vanligaste sammansättningarna som utgår ifrån begreppet och själva sinnebilden verkar ofta vara en medelålders kvinna som dricker. I boken Som hon drack från 2015 visar författarna Lisa Wiklund och Jenny Damberg hur den drickande offentligheten alltid varit mannens. På samma sätt har begreppet ”livsnjutare” varit ett manligt epitet, det är alltid han som haft privilegiet och friheten att njuta av alkohol, nikotin och fet mat utan att känna skam eller bli pådyvlad den.
Kvinnors drickande har tolkats som självdestruktivt och beroende av psykiska omständigheter, med smusslande bag in box-kranar inom hemmets väggar. Kvinnors lådvinsdrickande har hånats medan männens offentliga drickande i vissa sammanhang setts som en naturlig del av manligheten. Männen är de som fått njuta av fina viner och de som blivit ursäktade när livsnjutandet gått över i en snedfylla. När vinhaggan dricker är det på samma skamlöst livsnjutande premisser som mannens.
Och det är just skamlösheten som är grundpelaren i haggan. I april deltog tusentals kvinnor i ett upprop som kallades Skamlös utsläckning. Ett forum där skambelagda idéer skulle lyftas fram och ta sin rättmätiga plats. ”Tänk på alla påbörjade böcker, band, dikter, sånger, projekt och utställningar som ligger i olika icke-mäns byrålådor och skäms. Några halvkassa, några genialiska, alla med någonting gemensamt: Det är på tiden att plocka fram dem”, skrev uppropsstartarna. Under de veckor som följde var aktiviteten febril, ett ständigt pågående samtal av megalomana ideér, drömmar, visioner och en stor dos galghumor kring en kvinnoroll där skammen ofta är en integrerad del av varandet. Evenemanget tog slut men andan lever kvar i många: beslutsamheten över att vara mindre rädd att misslyckas, att sluta skämmas och be om ursäkt.
Och kanske är detta den sista striden för en mainstreamfeminism vars symboliska segrar varit många de senaste decennierna. Skamlösheten är en befrielse för oss som fick höra att vi kunde krossa glastaket och nå så långt vi ville, bara vi kämpade tillräckligt hårt. Nu slåss vi för rätten att också få misslyckas eller åtminstone göra lite halvdant ifrån oss ibland. Vara felande, fula och pinsamma. Att få åldras utan värdighet, bli för full, vara för kåt och ta sina idéer och visioner på allvar även om de faktiskt är skräp. Författaren Chris Kraus talade i flera samtal och intervjuer under vårens svenska utgivning om misslyckandet som just värdefullt. En erfarenhet att ta spjärn mot och en integrerad del av en personlig och intellektuell utveckling.
Skamlösheten handlar också om att berätta. Att vädra sin bitterhet offentligt i stället för att sluta sin sorg över patriarkala skitvillkor inom hemmets väggar. Att tala öppet om förlusten av värdighet och det som i omvärldens blick betraktas som misslyckanden. Jaget i Aase Bergs Kvinnofällan vägrar vara tyst om den man som hon varit älskarinna till i flera år, men som aldrig lämnade sin hustru. Skammen borde inte vara hennes utan hans. Att berätta är också att lägga skammen där den hör hemma. Avsaknaden av klädsam tystnad och diskretion är haggans starkaste vapen.
Skamlösheten är inte alltid av godo, platstagande kommer fortfarande på bekostnad av någon annans utrymme. Som politisk praktik måste skamlösheten därför kombineras med solidaritet riktad mot andra icke-män för att inte bara bli ett individualistiskt jag-projekt. Haggan är heller inte nödvändigtvis en sympatisk person, både Tone Schunnessons romanjag och Patsy och Edina vittnar om ett haggande som är rätt outhärdligt att vara i närheten av. Ofta är hon lika narcissistisk som de män som aldrig fått nedsättande uttryck efter sig för att de tagit för mycket plats. Men att vara behagfull är ju också det sista haggan vill vara. Hon är flera generationer kvinnor som tröttnat på att vara till lags men är för gamla för att kallas rebeller. Med hårda klackar stegar armén av haggor fram, skrattar ett hest skratt. Vår tid är här nu.