Text om Provins nr 1/2017 publicerad i VK Kultur 30/3 2017
När du lämnar någonting, det kan vara ditt ursprung, din klass eller hemort, byter du också språk. Det kan smyga sig på, en dialekt som långsamt slipas av, ord som faller bort och andra som tillkommer, ett tonläge som sänks, meningar som blir mer omständliga eller rörelser som förändras.
”Låt det vara sagt: Min bakgrund är allt utom enkel”, klargör Annelie Bränström Öhman i Provins 1/2017 och skriver om ”de lömska löpsnarorna i g-öglorna”. Pärgräv. Skrövlig. Bänglig. Hennes text Smarta, bråkiga, skitsnygga är en av alla texter i numret som får mig att tänka på språket.
Som den gången då den upphöjda kulturredaktören sa åt mig att jag genast måste köpa en bostadsrätt i Stockholm, att det alltid skulle vara en bra investering och mitt svar fastnade i skammen. Jag hade inte verbal förmåga att förklara att det inte fanns några pengar till kontantinsats. Det fanns inga ord som investering, uttalade på Bromma-stockholmska, i min bakgrund utan bara ord som otryön, knövlig och ampen.
Eller när jag och en författarkollega med en liknande bakgrund en gång på ett branschmingel försökte bräcka varandra i barndomshistorier om igensnöade dörrar till pärkällarn eller när strömmen gick och pappa satte på sig pannlampan och skulle ut i stormen och hitta felet någonstans på byn. Hur det gav mig några minuters frist, en oas av normalitet bland alla välkända efternamn och Södra Latin-referenser.
Eller när jag ser På spåret och aldrig kan någonting om klassisk konst, men utan tvekan kan namnge både hjullastare och dumper.
Eller att märka hur det finns vissa ord som beskriver min bakgrund, som skapar ett särskilt intresserat glitter i ögonen på en klassmedveten kulturell medelklass. Sjuksköterska. Sjukpensionär. Snickare. Hur jag i dessa stunder medvetet kan lägga på lite dialekt för att ge en extra känsla av äkthet. Exotiskt.
”Klassresenärer som vuxit upp i byar, mindre kommuner och brukssamhällen, där alla barn går i samma skolor, säger ofta att de inte funderade på sociala skillnader som barn. Det var först på högskolorna eller universiteten som klasskrocken smällde till”, skriver Annelie Jordahl i sin text om kvinnors klassresor.
I oktober tog mina ord slut. Språket ville inte fram längre. Det var särskilt illa för någon som livnärde sig just på ord och jag kämpade med att forcera fram dem. Men orden återvände inte förrän jag på distans engagerade mig i en förening i Jämtland, det landskap jag vuxit upp i. I samtalen i föreningen återupptäckte jag ett språk inuti mig som jag flytt ifrån i tretton års tid. Ett tonläge jag saknat, ett mer naturligt sätt att uttrycka mig. Det var som att äntligen få vila.
”Att på allvar byta social klass i Sverige tar trehundra år för en familj, hävdar den amerikanske ekonomiprofessorn Gregory Clark. Tio generationer”, skriver David Nyman i texten Att demaskera en klassresenär och hänvisar till allt det immateriella som ryms i en klassresa. ”De materiella klassresor som präglat svenskt nittonhundratal har gjort oss rika men vilsna, stupsäkra men mer förvirrade än någonsin.”
”Jag vart som lej me på hela skit’n”, säger jag nu när någon frågar om höstens skrivkramp och kamp med orden.
”klass är den hemort vi aldrig förlorar”, skriver Emma Eriksson Olsson i sin dikt Hjältar.
Mitt exemplar av Provins nr. 1/2017 med tema arbetarklass är nerlusat med utropstecken, understrykningar och hundöron. För allt jag inte får glömma, för allt som jag försökt glömma. För allt jag vill visa för andra och säga: vill du förstå någonting av Sverige, klass och litteraturen idag måste du läsa det här tidskriftsnumret. Vill du förstå någonting om mig och de mina och var vi kommer ifrån kan du börja här. Språket kommer alltid tillbaka till oss landsortsflyende klassresenärer. Det blir lite knövligt ibland.