Text publicerad i Sydsvenskan Kultur 24/9 2017
Sommaren 2014
Kanske är det någonstans här som allt börjar. Fotbolls-VM är över och min vän som, liksom jag, är utflyttad jämte säger att jag ju får börja följa Östersunds FK mer aktivt nu i stället. Han säger något om hur laget går framåt i Superettan och jag tänker på det jag läst i lokaltidningarna hemifrån om kulturprojekten de pysslar med. Jag börjar snegla på tabellen och så smått följa matcher. Följer med mina syskon på någon hemmamatch och fryser i underställ, täckbyxor och dubbla halsdukar på arenan där nordvästvindarna från fjällen blåser rakt in.
I byarna runt Storsjön där jag växer upp älskar man friluftsliv. Längdskidåkning är sannolikt den största sporten, länets stolthet heter Torgny Mogren. Själv lämnar jag trakterna så fort jag kan, som jag alltid vetat att jag skulle göra. Längtar efter asfalt, kulturutbud och högre studier, en klassisk utflyttare. Jag är trött på det tjugo mil långa avståndet till närmaste stad, trött på regional stolthet. Har aldrig varit särskilt bra på längdskidåkning ändå. Fotboll är ett icke existerande ämne i Jämtland. Det närmaste jag kommer ett fotbollsminne är pappa framför Tipsextra på lördagarna, lutad framåt mot teven med koncentrerad blick och sönderbitna naglar i munnen. Men att heja på något som ens liknar ett lokalt lag finns inte på kartan.
November 2015
Matchen spelas i Södertälje, mot ett Syrianska där Saman Ghoddos fortfarande är kvar men snart ska bli köpt av just ÖFK. Det är kvällen då vi sannolikt kommer gå upp i allsvenskan. Jag har börjat säga ”vi” om laget. En sådan där töntig grej som jag alltid avskytt hos supportrar. Jag har sett varenda match den senaste tiden. Parallellt har jag följt förberedelserna inför den dansföreställning som ÖFK ska ha några veckor efter att säsongen är slut. Folk omkring mig frågar vad som har hänt, du var ju inte såhär intresserad av fotboll. Jag kan inte riktigt förklara. Jag sitter bara här i bilen på väg mot Södertälje, känslorna utanpå kroppen och stereon spelar Bruce Springsteen. Meet me in a land of hopes and dreams, Ja, kanske är det så enkelt. Några timmar senare exploderar den lilla församlade bortasektionen. ”Grattis Sverige, här kommer Jämtland”, skriker vi.
”Vad fan är ÖFK?”, skriver någon på Twitter och jag svarar ”snart vet du”.
Östersunds FK:s plötsliga framgång är chockartad också för en publik som inte har någon fotbollsvana. Motståndarsupportrarna pratar om att vi saknar tradition. Det har de naturligtvis rätt i. Jämtlänningarna vet hur man gör när man dricker termoskaffe på skidstadion under en världscuptävling eller står i en backe i Åre och tittar på utförsåkning. Men fotboll? Inga bjällror, inga hejarop. Några mindre supportergrupperingar börjar sjunga på matcherna, men större delen av det tilltagande publikantalet sitter tysta med termosen i näven.
Maj 2016
Matchen vill jag efterhand helst glömma. På Norrporten Arena tar GIF Sundsvall emot Östersund för Norrlandsderby. Det ösregnar. Vi förlorar med 5-0. Den nystartade supporterföreningen Falkarna, som består av flera av de där tidigare små grupperingarna, har bjudit in till uppladdning. Jag går direkt till matchen i stället, vill inte vara en del av någon supportergemenskap. Det vet man ju hur det är. Grabbigt, bröligt och macho. Men i klacken står jag snart ändå, har upptäckt urladdningen i att skrika och sjunga tillsammans med andra. Så ser jag klackledaren. Hon med megafonen. Det är en hon, en ung kvinna och hon flankeras av andra kvinnor. Supportergemenskapen känns plötsligt som att den kan bli min och jag löser medlemskap i föreningen.
Hur startar man en supporterkultur där den inte finns? Supportrarna i Jämtland är inte störst, inte äldst, har aldrig gjort något sådant här tidigare. Alltså måste vi göra någonting helt annat. Långsamt börjar en förening växa fram som gör oväntade saker. Lagliga bengaler, hyllningsbrev till tränarhustrun Rachel Potter och ett tifo som tackar och uppmärksammar hennes val att följa med sin man till Jämtland. Föreningen drar till sig folk i alla åldrar och av båda könen.
November 2016
Det är liksom aldrig meningen att jag ska bli aktiv. Men detta är en höst då jag är politiskt deprimerad, nyligen arbetslös och lider av en bedövande skrivkramp. Jag råkar erbjuda mig att hjälpa till med en grej på distans från Stockholm och nämner dessutom i en bisats att jag är rätt bra på text och sådant. Dagen därpå blir jag uppringd av en i Falkarnas styrelse och plötsligt börjar mitt liv snurra kring föreningen. För att imponera på föreningskamraterna berättar jag att jag en gång skrev en kulturartikel om ÖFK. ”Kul”, svarar Falkarnas ordförande, ”men när skriver du om Falkarna då?”
Så påminns jag om det jämtländska kynnet, det som jag själv vuxit upp ur. Det karga, svårimponerade och raka. Det är lite snack och mycket verkstad. Ingen är intresserad av mitt cv, ingen frågar vad jag jobbar med. Jag behöver inte nätverka eller skapa några särskilda kontakter. Sjunger jag i klacken? Kan jag hjälpa till i föreningen? Jamen välkommen då.
Att starta något från grunden innebär att det inte finns utrymme för att tänka på vad som är brukligt. Vi har kvinnliga klackledare, vilket vi långt senare förstår är mycket ovanligt i fotbollen, men vi gör det inte utifrån någon jämställdhetspolicy utan för att det råkar finnas kvinnor som vill. Den som kan hugger i, helt enkelt. Vi testar gränserna för vad vi kan göra. Kan man ha en lasershow på en fotbollsarena? Tänk om Annika Norlin, en av Sveriges största artister med rötterna i Jämtland, skulle vilja göra en låt med oss? Ska vi fira ÖFK:s HBTQ-certifiering med en regnbågsflagga i klacken? Ett Kent-citat återkommer under den intensiva vintern, vi säger det till varandra gång på gång: Ni kan skratta om ni vill, håna oss vi rör oss ni står still. Det finns ingenting vi inte kan göra, så länge vi gör det ihop.
Maj 2017
Att komma hem ska vara en klacksång, för att alludera en sönderciterad Per Hagman-titel. Den är gemensam, full av kärlek och av svajig sångkvalitet. Jag blir invald i styrelsen. På årsmötet imponerar jag med att snusa mest i föreningen. Jag får nya bekantskaper. Plötsligt har jag daglig kontakt med småbarnsfarsor i Östersund som jag aldrig annars hade mött och hon som stod där med megafonen för ett år sedan är nu en vän som sover på min soffa när det är bortamatch i Stockholm. På en match möter jag en kvinnlig vän, lika hes som jag, och vi konstaterar att är det några som ska stå i klackar och sjungskrika ut allt inombords är det överpresterande kvinnor som vi. Med supporterkulturen hittar ett språk som jag saknat i mig själv i många år, utan att ens förstå det själv. Det raka, det kärva. Jag behöver inte förställa mig själv, jag som inte ens märkt när jag började låtsas. Det är att komma hem till något jag som försökt lämna bakom mig och inte förstått att jag fortfarande behövde vara en del av. På plats umgås jag med tjugoåriga tjejer, sextioåriga damer, barn, småbarnsföräldrar och pensionärsherrar och det är ett sammanhang som bara fotbollen ger mig. När jag inte kan vara på plats på matcherna sitter jag framåtlutad framför teven, koncentrerad blick, med sönderbitna naglar i munnen. Jag ser mig själv utifrån och ser min far.
Klacken växer, föreningen växer. Det sker inte utan växtvärk. Konflikter uppstår, viljor drar åt olika håll. Vilka ska vi vara i framtiden? Hur kan vi hitta en väg som passar så många som möjligt? Långsamt börjar föreningen landa. Vi driver klassiska frågor som vikten av ett tak över norraste stå och suckar över dem på sittplats som aldrig sjunger. Men nästan hälften av medlemmarna är kvinnor och vi finns på alla framträdande positioner i föreningen, tar upp hälften av stolarna i bortamatchbussarna. Det betyder inte att det automatiskt blir en bra fotbollskultur, men det är en kultur som är tillgänglig för alla. Vi är fortfarande bönderna utan tradition och kultur, men vi börjar långsamt få egna milstolpar och minnen att bygga vidare från. ”Att dom kallar oss eljest bär vi som en krona”, som vi sjunger tillsammans på varje hemmamatch när vår och Annika Norlins Rött & svart pumpar hjärtat spelas som inmarschlåt.
September 2017
Vi säger att det här är vårt VM 94. Ingen av oss fattar egentligen vad som pågår, bara att det är fantastiskt. Plötsligt är inte ÖFK våra längre. Hela Sverige, ja Europa, pratar om lagets Europa League-framgångar. Jag säger till resten av styrelsen att jag blivit ombedd att skriva en text om supporterkulturen i Jämtland. ”Kul”, säger någon, ”men du står väl i klacken på söndag va?”