Text om TV-serien I Love Dick i Expressen Kultur 31/5 2017
Det är vanskligt att se en tv-version av en omvälvande läsupplevelse. Ännu mer vanskligt blir det om boken som serien bygger på är Chris Kraus “I love Dick”, denna hybridroman mellan autofiktion och essäistiska utvikningar. Men när Jill Soloways och Sarah Gubbins serie “I love Dick” nu finns tillgänglig på Amazon Prime slukar jag alla avsnitt och älskar den.
”Vem får tala och varför?” är en av de centrala frågorna i boken “I love Dick” och när Chris Kraus för ett år sedan besökte Sverige, i samband med att boken gavs ut på svenska, konstaterade hon att mycket har hänt rörande vita medelklasskvinnors handlings- och talutrymme. Idag är det snarare i avseendet klass och etnicitet som frågan behöver ställas.
Därför är det glädjande att tv-serien plockar upp just de bitarna, genom att utöka persongalleriet utifrån de tre personer som boken handlar om.
Bland studenter och lärare på konstinstitutet i Marfa återfinns bland andra curatorn Paula som skulle driva institutet med den berömda, manliga konstnären Dick men alltid får nej från honom på alla hennes förslag, och transkillen Devon som arbetar med performancekonst.
I en av seriens bästa scener ger sig den unga konststudenten Toby ut till oljeborrningar i öknen för att där livesända sig själv på sociala medier medan hon poserar naken inför männen som arbetar där. När Devon kommer dit skäller han ut henne för att hon exploaterar de fattiga männen i sitt vita, låtsassubversiva projekt.
Persongalleriet ger nya dimensioner till Chris Kraus idévärld kring begär, skapande och patriarkat och berättandet blandas med filmklipp från kvinnliga konstnärers verk. I serien “I love Dick” är skapandet något både fåfängt och komiskt ängsligt, men på samma gång fullt av befrielsepotential. Precis som med boken känner jag mig upprymd och inspirerad efteråt och bär på en känsla av allt är möjligt; i romankonsten, tv-världen och livet.