Recension av Helena Thorfinns Den som går på tigerstigar i Kyrkans Tidning 5/6 2017
Helena Thorfinns debut Innan floden tar oss var en väl sammansatt, thrillerartad roman om Sofia, som arbetar på ambassaden i Bangladesh, och hennes medföljande maken Janne. Men lika mycket var det en berättelse om människorna runt om dem, såväl lokalbor och tjänstefolk som diplomater och investerare.
Thorfinn, som själv har arbetslivserfarenhet från svenska ambassaden i Dhaka, visade en svårbegriplig värld av olika intressen, biståndets snåriga stigar och människorna som påverkas av internationell diplomati och politik.
I Den som går på tigerstigar följer hon återigen Sofia och Janne, romanen tar vid kort efter att den andra slutade och för bästa behållning av de inledande hundra sidorna bör läsaren ha läst Innan floden tar oss innan. En smula trögstartat lotsas vi in i ambassadvärlden igen, med hänvisningar till tidigare kollegor, chefer och konflikter.
Ändå har något förändrats. Under semestern hemma i Sverige har ett terrordåd drabbat Dhaka, med siktet inställt på internationella gäster i ett av kvarteren som också Sofia och Janne brukar vistas i. En islamistisk terrorgrupp har dödat alla västerlänningar i restauranglokalen som inte kunnat tillräckligt mycket om Koranen.
Lokala säkerhetsstyrkan Wildfire Batallion tar till alla metoder, inte sällan med dödlig utgång, för att stoppa den islamistiska terrorn och i samma veva börjar Sofia samarbeta med amerikanen Collin Stanton i ett projekt med syfte att förbättra lokala polisstationer ute i byarna. Men Stanton har en helt annan, CIA-kopplad, agenda i landet.
Med fingret mitt i samtiden; terrorhot, Donald Trump, kriget mot terror, tortyr men också HBTQ-rättigheter, lotsar Thorfinn läsaren genom den både lokala och diplomatiska världen med ett högt internationellt spel.
Ibland blir prosan lite väl reportagemässig och onödigt många sidor ägnas åt diskussioner kring mänskliga rättigheter, biståndets roll i dagens värld och detaljer kring ambassaden och utrikesdepartementet, men det är å andra sidan en konsekvens av Thorfinns nogrannhet kring detaljer och korrekta miljöer och går därmed att ha överseende med.
En av de viktigaste lärdomarna från Helena Thorfinns romaner är att alla strider inte kan vinnas, alla slut blir inte lyckliga. Världen är för komplex för det. Genom sitt författarskap och enkla prosaberättande ger hon läsaren en inblick i just den komplexiteten och det i sig är en storartad gärning.