Recension av Åsa Nilsonnes H, publicerad i Expressen Kultur 6/2
Hippocampus är den del av hjärnan som organiserar minnen, förbinder associationsbanor och gör det möjligt för oss att använda erfarenheter i vårt beslutsfattande. I Åsa Nilsonnes roman H förvandlas även hippocampus till ett berättarjag, som utifrån hjärnaktiviteten hos personen H under ett dygn, förklarar vad som händer när vi blir förälskade och ställs inför valmöjligheter.
Det är onekligen ett spännande uppslag: en idéroman om hjärnans aktiviteter och inre struktur medan yttre skeenden pågår. Men den litterära ambitionen är kraftigt nedprioriterad till förmån för pedagogiska förklaringar av hur hippocampus, amygdala och kortex korresponderar med varandra och fungerar ihop. Personen H och hans förälskelseobjekt D förblir figurer som skymtar i förbifarten, människor som läsaren aldrig får en relation till.
Ofta blir faktakunskaperna om hjärnan stela och redovisande. Nilsonne fastnar i redogörelser av hjärnlober och kortex funktioner, men gör det samtidigt med ett försök att vara kvick och gestaltande. Inte sällan landar det i en känsla av att läsa en biologibok för ungdomar, där torrheten ersatts av en klämkäck och personlig ton i hopp om att locka intresse och förenkla inlärning.
”Belöningscentrum lägger in en högre växel, Amygdala eldar på. Har jag sagt att blodflödet ökar i min närhet när hon gör det? Vi försörjs av samma blodkärl, anteroior chorodial artery heter det på engelska”, förklarar berättaren hippocampus och jag får samma kli i kroppen som under högstadiets filmvisningar av animerade Så funkar kroppen-filmer.
Kanske är huvudproblemet att berättarjaget är alltför fiktivt. Vi vet att hippocampus inte är den som berättar, utan en professor med stor kunskap om hjärnan och en vilja att förmedla den. Själva grundpremissen för berättandet är därför svårsåld. Läsarens hippocampus har redan levererat minnet av hur ett berättarjag brukar se ut och kunskapen om att en del av hjärnan inte kan tala genom böcker.