Recension av Sexualpolitiska nyckeltexter (red. Klara Arnberg, Pia Laskar, Fia Sundevall) publicerad i GP Kultur 3/2
I den extralånga, oklippta versionen av Lars von Triers Nymphomaniac förekommer en scen där huvudpersonen Joe utför en abort på sig själv. Hon har nyss fått reda på att hon är ofrivilligt gravid, säger genast att hon vill göra abort omedelbart men skickas i stället till sjukhusets kurator för att tala. Kuratorn är kritisk till hennes beteende. Joe upprepar att hon bara vill ha bort det, lägg in mig och ta bort det nu, vilket kuratorn tolkar som att hon inte riktigt begripit vad det handlar om och vägrar remittera henne vidare till abortkliniken. I stället går Joe hem, sväljer tabletter och sprit i bedövningssyfte och använder sig av en sticknål och galge för att driva ut fostret ur sig själv. Det är en obehaglig och plågsam scen, med huvudrollsinnehavaren Charlotte Gainsbourg vrålande av smärta medan nål och galge letar sig in i livmodern för att plocka ut fostret. På premiärvisningen av den långa versionen i Danmark lär tre män ha svimmat under scenen.
Det kan tolkas som chockerande effektsökeri. Men scenen innehåller också någonting annat. Den är en brutal påminnelse om vad som händer i ett samhälle där aborträtten villkoras. Den är också en illustration av förväntningarna på den aborterande kvinnans roll. Joe uppträder inte som en kvinna som önskar göra abort bör göra. Hon är helt utan tvivel, ångest, skam och sorg. Kallt och kliniskt säger hon att hon vill ta bort det, gärna så snart som möjligt. Det brottet kostar henne i filmen möjligheten att få en säker och medicinsk abort.
Även om denna vägran att utföra aborten på den som bryter mot sagda förväntningar är en fiktiv symbolik, illustrerar den väl den pendelrörelse mellan föreställningar och fysiska konsekvenser som ofta varit tydlig i svensk sexualpolitik. I inledningen till Sexualpolitiska nyckeltexter skriver redaktörerna Klara Arnberg, Pia Laskar och Fia Sundevall om just samspel och växelverkan mellan diskurs och materialitet: ett sätt att tala om något kan resultera i en lagstiftning som reglerar vilka som får ha sex med vilka, vilket i sin tur påverkar hur vi uppfattar vad sexualitet är. En medicinsk föreställning som kan leda till faktisk socialpolitik med exempelvis steriliseringar som följd.
Sexualpolitiska nyckeltexter kan ses som en fristående fortsättning på Könspolitiska nyckeltexter (red. Klara Arnberg, Fia Sundevall och David Tjeder) som utkom i två band 2012. Precis som i föregångaren återpubliceras här historiska texter, kommenterade av forskare som sätter texterna i ett sammanhang.
Där Könspolitiska nyckeltexter var en kronologiskt ordnad antologi är dock Sexualpolitiska nyckeltexter friare i sin form. Här ordnas texterna utifrån teman, med ett tidsspann som sträcker sig från tidigt 1600-tal fram till 2010-tal. Ofta samlas flera texter under samma övergripande rubrik som fokuserar på bland annat svensk kolonialism i Sápmi, sexualundervisning, den svenska synden och lesbisk feminism. Texterna är allt från lagskrivningar om hor, sodomi och sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller andra som lider av rubbad själsverksamhet, informationsaffischer om aids, anföranden i riksdagen om prostitution och utdrag ur Märta Tikkanens roman Män kan inte våldtas.
De tematiska rubrikerna och urvalet vittnar om en sannolikt hård och imponerande redaktörsinsats inom ett område som ytterst svårligen låter sig begränsas. På samma sätt gör de medverkande forskarna en stor insats med sina övergripande texter om ämnen som prostitution, äktenskap, preventivmedel och våldtäkt, även där texterna hämtas från skilda decennier, ibland nästan århundraden. Genom fördjupningarna av bland andra Pia Laskar, Carl-Michael Edenborg, Lena Lennerhed och Hanna Hallgren framträder både tid och sammanhang, samtidigt som de ständigt närvarande maktaspekterna blir tydliga. Framför allt blir det uppenbart att sexualpolitik inte är en rak framgångssaga, utan en konstant förhandlingsfråga.
Sexualpolitiska nyckeltexter är en antologi som ger fördjupad kunskap och manar till eftertanke. Det är hisnande att tänka på att min mormor blev vuxen i en tid då hor fortfarande var ett lagstadgat brott och min mamma hann bli tjugo år innan den fria aborträtten var ett faktum och homosexualitet inte längre klassades som sjukdom. Samtidigt växte jag själv upp i ett samhälle av aidsskräck och tvångssteriliseringar av transpersoner. Utvecklingen är inte linjär. För bara drygt en månad sedan attackerades en abortfilmsfestival i RFSU:s regi med rökbomber. Det om något är en påminnelse om att sexualpolitiska framsteg aldrig är här för att säkert stanna, utan alltid måste försvaras.