Föraktade bruna bokryggar

Långt senare skulle jag förstå att varken tidskriften Reader’s Digest eller dess skönlitterära antologier var något som stod högt i kurs på det kulturella kapitalets marknad. När andra kunde slänga sig med JD Salingers Räddaren i nöden eller Sylvia Plaths Glaskupan som första stora romanupplevelse var mina nerkortade based on a true story-böcker inte mycket att komma med. Men varifrån kom egentligen föraktet?

Bakgrundshistorien är att Reader’s Digest startades 1922 av DeWitt Wallace, medan han återhämtade sig från de skador som han fått i första världskriget. Den primära målgruppen var då soldater, med syftet att samla och publicera nerkortade versioner av redan publicerade artiklar för att spara tid i läsningen för soldaterna. Men Reader’s Digest växte och blev mycket större än så och var under många decennier, fram tills för bara några år sedan, USA:s mest lästa tidskrift. Internationellt växte tidskriften snabbt och fick översatta runt om i hela världen. Det första numret av Reader’s Digest på svenska kom ut 1943 under namnet Det bästa och blev snabbt den största tidskriften även här. Utifrån samma idé som tidskriften, det vill säga att erbjuda nerkortade versioner av aktuell läsning, startades 1950 Reader’s Digests Condensed Books. Prenumeranter fick via posten hem antologier tre eller fyra gånger per år, bestående av redigerade och nerkortade versioner av bästsäljande, amerikanska romaner som också illustrerats som komplement till texten.

I Sverige kallades antologin Det Bästas bokval och utgavs från och med 1956. Sammanlagt utkom 278 volymer med tre eller fyra sammanfattade romaner innan det svenska konceptet gick i graven 2011.

Framförallt var det förmodligen just hur Reader’s Digest och Det Bästas bokval malde ner litteraturen till mer lättlästa sammanfattningar, behäftade med illustrationer, som gjorde att det slutade betraktas som riktig litteratur.

Reader’s Digest var en starkt konservativ och antikommunistisk tidskrift, vilket säkert gav upphov till en del av misstänksamheten mot tidskriftens internationella utbredning och popularitet. Det faktum att den och dess boksamlingar var så populär i de breda lagren spelade säkert också in. Men framförallt var det förmodligen just hur Reader’s Digest och Det Bästas bokval malde ner litteraturen till mer lättlästa sammanfattningar, behäftade med illustrationer, som gjorde att det slutade betraktas som riktig litteratur. Likaså låg fokuset i antologiernas urval framförallt på kommersiella genrer som kriminalromaner och based on a true story-berättelser.

Ändå kan jag inte låta bli att tänka att tiden hann ifatt Det Bästas bokval tillslut. Idag när bokutgivningen till så stor del består av just självbiografiska öden och morgonsoffe-anpassade “personliga berättelser utöver det vanliga”. Ljudboksföretaget Storytel, som köpte upp Norstedts häromåret, har i sina egen ljudboksutgivning Storytel Original varit tydliga med att det är berättelsen, snarare än språk och traditionella litterära kvaliteter som står i centrum. Det är historier som ska konsumeras, anpassade för den stressade samtidsmänniskan som lyssnar samtidigt som hen utför andra nödvändiga sysslor. Tanken att ge ut volymer med nerkortade versioner av aktuell litteratur låter helt enkelt som en dröm för den startup-entreprenör som vill ge sig in i bokbranschen. Det går redan att höra säljsnacket om människors tidsbrist men behov av att ändå läsa.

Själv fingrar jag nostalgiskt på de bruna ryggarna med versaltitlar på de secondhand-butiker och loppmarknader där de numera oftast återfinns. Minns känslan av att fastna sittande på golvet vid bokhyllan tills foten somnat, läsande romansammandrag som Min afrikanska barndom och Skyskrapan rasar. Övermannad av läslust och litterär glädje, oavsett kvaliteten på innehållet.