Essä publicerad i OBS i P1 18/9 2017
Hur många gånger går det att skriva “efteråt”? Låta kläderna falla, stämningen bli mer intensiv och sedan: nytt stycke och klipp till efteråt. Att bara undvika det där klichétyngda, svåra och pinsamma däremellan. Vad som sker framgår ju ändå, hundratals filmer och serier har använt sig av samma knep. Så varför inte litteraturen?
I skönlitteraturen är förväntningarna snarare de motsatta: du har full frihet att skriva ut varje samlagsdetalj om du så önskar, fri från Hollywoodcensur och åldersgränser, så varför gör du det inte? Så sitter du där som författare, med all frihet i världen och det där jobbiga framför dig. Klipp till efteråt, tack.
Hur kan det fortfarande vara så svårt att skriva om sex? I en upplyst tid, fri från skam och förbud, borde det ju vara lika enkelt eller åtminstone lika lite laddat som att gestalta en middag, promenad eller något annat vardagligt förehavande. Ändå sitter jag framför tangentbordet, skruvar på mig och grimaserar av plågor inför det icke-angenäma valet av benämning på det manliga könsorganet.
Jag försöker hitta råd i Stephen Kings numera klassiska memoarhandbok Att skriva: en hantverkares memoarer, som våren 2017 gavs ut på nytt på svenska. “Krångla inte till det, använd de första ord som kommer till dig”, påpekar King, “uttryck dig så rakt på sak som möjligt”. Jo, det låter ju enkelt och som en bra regel. Å andra sidan är just Stephen King vida omtalad för sin oförmåga att skriva om sex och har blivit nominerad till det mindre prestigefyllda Bad Sex in Fiction Award, som årligen utses av Literary Review.
Och kanske är det en tröst någonstans, som kämpande författare. För många storheter är det som nominerats sedan utnämningen instiftades 1993. År 2016 återfanns bland andra Ian McEwan och Jonathan Safran Foer och åren dessförinnan Erica Jong, Jonathan Franzen och Péter Nádas. Samtidigt säger priset, vars shortlist alltid får stor uppmärksamhet, en del om svårigheterna med att skriva om sex och de kritiska ögon som de läses med. “Syftet med priset är att dra uppmärksamhet till dåligt skrivna, summariska eller överflödiga passager av sexskildringar i modern skönlitteratur”, som Literary Review själva uttrycker det. Priset ska gå till en författare som “har skapat en utomordentligt dålig sexscen i en annars bra roman”.
En av svårigheterna går kanske att förklara med hjälp av en artikel som Malte Persson skrev i Expressen Kultur under sommaren 2017. Han påtalar här läsarens kanske extra nagelfarande och kritiska ögon när det kommer till sexskildringar. Eller som han uttrycker det: “Möjligen går det att skriva bra om dåligt sex, men nästan bara dåligt om bra sex Kanske är inte sexscener överlag sämre skrivna än andra scener. Kanske är det bara att läsarna mer uppmärksamt spanar efter klichéer där.” Resultatet, menar Persson, blir att det sex som ska skildras som njutbart och himlastormande framförallt blir en företeelse som återfinns i Harlequinromaner, där litterär kvalitet överhuvudtaget inte eftersträvas.
Och visst har han en poäng i att det dåliga sexet, precis som den stela middagen, den konfliktfyllda promenaden eller något annat som skaver är betydligt lättare att skriva. En berättarröst som är blasé eller frånvarande i sexskildringen ger helt enkelt andra dramaturgiska möjligheter än någon som bara ger sig hän. Att skriva om lycka och glädje är en omtalat svår konst och den gestaltning som inte syftar till att skava eller gestalta en underliggande konflikt fastnar gärna i stället i fysiska redogörelser och kroppars rörelser. Det är sällan särskilt intressant och ännu mindre god litterär läsning. Könsdelar och ställningar gör sig helt enkelt inte så bra i andra skrifter än dem som skrivs i sexualupplysande syfte.
En annan faktor pekar Tone Schunnesson på i sitt svar till Malte Persson. I samtiden är inte sex behäftat med vare sig skam eller brist på språk, snarare en ompaketering till ett livsstilsprojekt. För en kvinna född på 1980-talet är sexualiteten en populärkulturell markör. I ett klimat som svämmar över av bilder och tal kring sex och sexualitet blir det helt enkelt ganska ointressant att skriva om sex. I en tid där en kvinna som har sex med män anses vara en symbol för frigjordhet finns inte mycket kvar att berätta. Om det så är reklam, populärkultur eller pornografi; år 2017 är allt tillgängligt, vi har sett allt och överexponeringen kan göra vem som helst blasé och ointresserad av att behöva harva sig igenom det där sexet också i det skönlitterära.
Men borde inte just litteraturen vara platsen för att hitta det som finns bakom det diskursiva talet om sex och bilderna som vi ständigt möts av? Om litteraturens uppgift är att lyfta fram det dolda och fördunklade- vad gömmer sig där idag? Jag skulle tro att det är känslorna. Inte nödvändigtvis som i de amorösa, utan snarare att finna ett sätt att skriva om intimitet och om det gränsupplösande som sex också kan vara men som saknar ett språk i de bilder som vi matas med. Att hitta en uppriktig röst i något som är söndertuggat och överexponerat, men på samma gång – trots allt – också skambelagt och ängsligt. Vi är inte så frigjorda som vi tror. .. den särskilda laddning som uppstår när du bär på aggressioner mot någon du samtidigt attraheras av och inte kan låta bli att ha sex med.
Vad skulle den uppriktiga rösten kunna berätta? Här finns mycket. För påfallande ofta är sexscener fortfarande antingen en gestaltning av en sönderfallande relation, där någon längtar bort, eller motsatsen – visar hur vansinnigt förälskade de inblandade är i varandra. Både sexualiteten och våra relationer rymmer naturligtvis många fler dimensioner än så och är sorgligt outforskade i litteraturen. Sällan förekommer exempelvis den trassliga, ofta generade kommunikation som krävs för att nå fram till det himlastormande som ska gestalta kärleken. Fortfarande är just sex i litteraturen märkligt ordlöst, liksom automatiskt. Diskrepansen mellan en bra och fungerande relation, men sex som liksom bara inte funkar, lyser också med sin frånvaro. Kanske vill vi författare undvika den sortens tråkiga socialrealism som kanske inte direkt tjänar ett litterärt syfte, men jag tror snarare att det däri går att hitta en spänning att bygga något på.
Och så naturligtvis, vice versa; alla relationer som inte är allt igenom bra och som med små medel kan gestaltas genom sexscener. Inbördes maktrelationer, osäkerhet, orimliga förväntningar och projiceringar exempelvis. Eller för den delen det som på engelska kallas för hate fuck ; den särskilda laddning som uppstår när du bär på aggressioner mot någon du samtidigt attraheras av och inte kan låta bli att ha sex med. Hatknullet borde kunna ge upphov till sexscener som rymmer betydligt mer än det klichéartade himlastormande eller det rent fysiskt beskrivna. Jag tänker på Eiríkur Örn Norðdahl egensinniga roman “Ondska”, om relationen mellan nynazisten Arnór och historikern Agnes, som har judiskt påbrå och skriver om samtida högerpopulism. Efter att de legat med varandra för första gången reser han sig och går in i duschen för att – som han skämtsamt säger – “skölja av sig judestanken”, medan hon närstuderar hans kön för att se om där finns intatuerat ett hakkors. Det är en brutal, absurd, men också rolig påminnelse om vad som är möjligt att göra i litteraturen. Mellan före och efteråt finns fortfarande mycket att utforska och gestalta, någonstans i den trassliga ängslighet som sex och sexskildringar fortfarande innebär.