Recension av Golnaz Hashemzadeh Bondes Det var vi publicerad i Expressen Kultur 23/10
På en vårdcentral någonstans i Sverige får Nahid besked om att hon lever med långt framskriden cancer och snart ska dö. Det kan ske om några månader, det kan ske om några år men det kommer att hända. Hon som överlevt revolution och förföljelse, flykt och arbetet med att bygga upp ett nytt liv i Sverige, en våldsam man och en sårig mor- och dotterrelation. Nu ska något så futtigt som cancer ta hennes liv.
Prosan i Golnaz Hashemzadeh Bondes andra roman “Det var vi” vibrerar av kraft och vrede, ja av liv. Ständigt återkommer Nahid till de där dagarna av revolution i ungdomen då allt tycktes möjligt. Innan polisförhören, innan den yngre systern avled, innan hennes kärlek började misshandla henne och innan de tvingades gå under jorden och fly. “Vi skulle ha dött den natten och alla år som följde var lånade”, konstaterar Nahid.
Det som sedan skedde; flykten till Sverige, det hårda arbetet för att lämna miljonprogrammets lägenhet och ha råd med radhus med trädgård, alla extrapass som sjuksköterska, dotterns uppväxt i det nya landet och skilsmässan från Masood är extratid. Allt går egentligen tillbaka till de där bergen i Iran med kampsångerna och drömmarna.
Precis som i debuten har Hashemzadeh Bonde en exakt tonträff i sin sparsmakade prosa. I en så fallgropsmässig tematik som sjukdom och väntan på döden lyckas hon ändå skapa en helt osentimental berättelse och är trogen Nahids röst så pass att jag glömmer att det finns en författare bakom den. Jag lär känna en människa på ett djup som jag aldrig hade gjort annars och jag kommer på mig själv med att vilja hålla om Nahid. Säga att världen borde ha behandlat henne bättre, livet borde ha varit bättre än så här.
Men så väl lär jag också känna henne att jag vet att hon skulle fösa bort mina armar och fräsa åt mig. Nahid är hursomhelst oumbärlig i den svenska litteraturens personregister och jag är djupt tacksam över att Golnaz Hashemzadeh Bonde gett oss henne.