”Säg att du ska upp till byn och bygga en gärdsgård åt din gamla far”, skriver pappa i ett mail inför mitt besök på hembyn om ett par veckor. Jag tänker att jag önskar att jag kunde säga det sådär i förbifarten utan att exotisera min bakgrund, min familj, utan att kapitalisera på min uppväxtort. Jag tänker att det inte ens är lönt att försöka.
När vi pratar om koloniseringen av Norrland kan vi prata om de hundratals år som halva Sveriges yta har exploaterats på skog, malm och vattenkraft och gett Sverige dess välstånd utan att få en bråkdel tillbaka. Vi kan tala om platser som Kallak, om att utländska bolag numera tillåts gå in och prospektera i jakten på mineraler, med ett så futtigt anspråk från staten som 0.5 promille.
Vi kan också tala om att skildringen av Norrland, ja hela glesbygden, fortfarande så ofta skrivs med kolonisatörens språk. Kulturskribenter från Stockholm som åker till Östersund eller Missenträsk med underrubriker som ”främmande land” och som storögt tillåts beskriva urbefolkningen med sin innerstadsblick. Antaganden om människor på landsbygden och deras benägenhet att vara rasister, homofober, lite inskränkta och dumma. I de stockholmska medelklasskretsarna har fler besökt New York än Värmland. Och om platser som Värmland kan man fortfarande exotisera kring och projicera på hur man vill.
Min förläggare säger om min kommande roman att det slagit honom under läsningen att det är så ovanligt med romaner som utspelar sig på landsbygden. Jag blir genast orolig över att texten kommer att läsas som en ”glesbygdsskildring”, en ”roman om Norrland” eller som ett facit över hur det är att leva i den mellannorrländska glesbygden. Jag har placerat en berättelse där för att berättelsen ville vara där och för att det är platser som är mig mer bekanta än Mariatorget eller Nacka. Jag kan inte påverka läsningen av texten, lika lite som jag kan påverka läsningen av befolkningen i Missenträsk eller mig själv.
”Nu befinner jag mig på Rödön”, skriver den stockholmska kulturskribenten på Expressen kulturs instagramkonto och bilden föreställer landsvägen som jag promenerade på de första tjugo åren av mitt liv. Det finns mycket jag skulle kunna säga om de arton åren, men jag säger det inte i offentligheten, inte ens med vänner som inte själva kommer från glesbygden är jag uppriktig om vare sig det dåliga eller bra. Jag läser Édouard Louis uppgörelse med sin barndom i underklassen på den franska landsbygden, hör honom berätta om kritiken som han fått; att han skriver om sin klass och sitt ursprung med förtryckarens språk. Han säger att han måste skriva, att det bara skrevs och jag tänker att jag inte har en aning om hur man berättar uppriktigt om sin bakgrund i ett samtal som domineras av helt andra normer; en femrummare på Mariatorget och studentbetyg från Södra Latin.
I den stockholmska blicken måste jag och alla andra som faller utanför den iscensätta oss själva. Till slut vet jag inte var jag börjar och var berättelsen om mig själv tar vid. Jag ser glittret i ögonen, den plötsliga nyfikenheten, när jag berättar om min klassbakgrund eller att det bara gick en buss om vardagarna eller att det om vintrarna bara fanns varmvatten om pappa hade eldat först och det hade han nästan aldrig om morgnarna så då duschade jag kallt.
Jag ska hem till byn, pappa har huggit virke och vi ska bygga en gärsgård men jag kan inte berätta om det utan att det konnoterar en massa saker. När jag lägger upp bilderna på instagram kommer det inte vara min hembygd utan min iscensättning av hembygden som ni ser.