Text om Dimitris Alevras Världens sista kväll publicerad i Expressen Kultur 23/9 2015
Sällan har det varit så tydligt att murarna som raserades när järnridån föll nu är tillbaka med minst lika obarmhärtig kraft.
I Dimitris Alevras debutroman försöker jaget samla ihop skärvor av sin döda faders liv. En stor del av romanen handlar om pappa Simos och vännen Aristidis flykt från kommunismens Ungern och vidare genom Europa. Men skärvorna går tillbaka till inbördeskrigets Grekland som tvingade farföräldrarna att fly till Ungern.
Romanen är en intensiv, fysisk och detaljerad skildring av att vara utlämnad till tvivelaktiga smugglare, fasan och riskerna med att försöka ta sig förbi järnridåns murar, hettan på flyktingförläggningar i Italien och stanken i gömstället ovanpå toaletten på ett tåg med destination Köpenhamn. Rädslan och längtan efter frihet löper parallellt; här finns en scen i mötet med några flickor i Italien som ger det frihetsrus som alla borde få känna i sitt resande. Hur många Simos kämpar inte för att nå norra Europa i detta nu?
Med en sådan stark första del är det synd att intensiteten inte behålls när Simos väl anlänt till Sverige och inleder sitt liv här. Det hastas fram för fort och jag får inte längre något grepp om honom. Vissa scener är starka i sig själva, som Simos första möte med den svenska flickvännens familj eller råden som han får av landsmän.
“Det värsta ni kan göra är att se ut som främlingar, men bete er som jämlikar”, säger vännen som redan levt i Sverige i flera år med en röst som spränger rakt in i samtidsdebatten. Berättelsen om Simos hopplösa försök att bli dramatiker och regissör blandas med pjäsutkast, brev från systern som är kvar i Budapest, utlåtande från Statens invandrarverk och sedermera läkarjournaler fram till faderns död. Alevras skriver med ett lyriskt språk, många vackra metaforer hinner jag stryka under i läsningen. Men i det lyriska går också någonting förlorat. Alla språkliga och formmässiga experiment skymmer till slut sikten för Simos. Det engagemang som byggts upp håller inte hela vägen.