Text om Augustin Erbas Blodsbunden publicerad i Expressen Kultur 14/10 2015
Augustin Erbas “Ensamhetens broar” (2009) var en av de starkare svenska debutromanerna på senare år, och när hans andra roman nu äntligen kommer är det en efterlängtad sådan. “Blodsbunden” är en bred familjeroman som sträcker sig från barndom till nutid på över 500 sidor, växlande mellan pojken Amadeus uppväxt med sin ungerska mor och egyptiska far i Fisksätra utanför Stockholm och den vuxna Amadeus uppgörelse med sitt arv.
På många sätt är det en klassisk familjeberättelse om föräldrars oförmåga att skydda sina barn och om de sår de åsamkar dem. Moderns psykiska sjukdom, som hon själv väljer att hänvisa till ömsom som migrän och ömsom Gud, utgör ramen för den otrygghet som Amadeus och hans syskon växer upp i. Lägg därtill en far som aldrig riktigt blir en del av det svenska samhälle som betraktar honom som en främling.
Morföräldrarna tillhör den överklass som har flytt Ungern under kommunismen, vilket ger Amadeus tillgång till privata Franska skolan, präglad av pennalism och mobbning, samtidigt som familjen bor i en nedgången lägenhet i den stigmatiserade förorten. I skildringarna av Fisksätra och barnets relation till de vuxna finns såväl värme som smärta, vackra bilder och en exakthet i språket.
Flera scener sticker ut; inte minst faderns död, då den yngsta brodern lämnas kvar i sovrummet där den döda kroppen befinner sig, eftersom modern saknar förmåga att ta honom därifrån.
Den vuxna Amadeus berättelse saknar dock samma driv och ofta längtar jag efter de smärtpunkter som bara skrivs ut, men aldrig gestaltas. Här finns i stället gott om onödigt material; omständliga beskrivningar av preventivmedelsbeslut och middagar med svärfamiljen, en lång resa till Australien för att bli spermadonator åt vänner och andra utvikningar som helt flyttar fokus från det som engagerat läsaren från början. Med förtätning och fokusering hade de brännande scenerna och huvudtemat framträtt tydligare. Nu försvinner de dessvärre lite i allt som Erba vill berätta, men som egentligen inte är relevant.
