Text publicerad i Expressen Kultur 28/10 2015
Östersunds FK är klara för allsvenskan. För fem år sedan var de ett division två-lag, med dåliga väderförutsättningar för vidare avancemang från den vindpinade arenan nära fjällen. Då inleddes en elitsatsning som även inkluderade kulturarbete. Såväl fotbollsspelare som kanslimedarbetare deltog i kulturprojekt och spelade teater, skapade konst, skrev en bok och dansade. Mycket har skrivits om den udda satsningen sedan dess, inte minst sedan författaren Chimamanda Ngozi Adichie – vars roman “Americanah” lästes i spelarnas bokklubb – skickade en videohälsning till laget. Från en start där sportjournalister fnyste åt att spelarna skulle ägna sig åt improvisationsteater i stället för träning förvandlades det till en askungesaga där internationella medier skriver om det ovanliga laget från Jämtland.
Så hur ska ÖFK:s framgångar, i ljuset av kulturarbetet, förstås? Det är lätt att hänfalla åt det instrumentella synsättet, där kulturarbetet varit ett steg på vägen mot framgångar på planen. Inte minst i en tid med en ofta manifesterad syn på kultur som instrument för andra värden, snarare än egenvärdet i konsten.
Lika viktigt är lagets roll som folkbildare och kulturella förebilder. ÖFK och deras kultursatsning visar på glädjen av kulturell bildning och utövande för alla människor, oavsett vilka de är och vilken bakgrund de har. Laget har med satsningar som läsinspiratörsprojektet “Passa boken” fått barn och ungdomar att läsa och har med sina konstutställningar och teaterföreställningar breddat en redan levande kulturscen i Jämtland.
Men det handlar inte bara om att få sportintresserade att börja intressera sig för kultur, utan är minst lika mycket en känga åt ett etablissemang som vill reservera konsten åt ett fåtal insatta. Eller som mittfältaren Brwa Nouri uttryckte det, när klubbens engelskalärare förvånat konstaterade att han läste Dostojevskij:
– Bara för att jag spelar fotboll betyder det inte att jag inte är intelligent.