Inslag i OBS i P1 sänt 16/11 2015
Michel Houellebecq beskriver i sin senaste roman Underkastelse den västerländska relationsmodellen på följande sätt:
Det var meningen att unga människor… uteslutande skulle ägna sig åt strikt monogama förbindelser som inte bara omfattade sexuella aktiviteter utan även sociala. Det fanns dock inte det minsta definitivt över dessa relationer, utan de skulle snarare betraktas som lärlingsår i kärlek, på sätt och vis som praktikplatser.
De kärleksrelationer som Houellebecq liknar vid praktikplatser har varierande längd och antal men syftar alla till att i slutet av ungdomen mynna ut i den slutgiltiga förbindelsen. Den förbindelse som får en definitiv och äktenskaplig form, som alstrar barn och blir en familj.
Denna slutgiltiga förbindelse, som alla förväntas hitta och uppnå, har Laurie Penny i sin essäsamling Sex, lögner & revolution döpt till Love med stort L, det vill säga Kärlek med stort K. Hon gör upp med den mytologi om den stora kärleken som fortfarande frodas och som kommit att bli den enda romantiska förebilden. Kvinnor födda på 1980-talet fick under uppväxten höra att vi kunde få allt, men som Penny konstaterar innefattar detta ”allt” endast äktenskap, barn, karriär, en garderob med snygga skor och kronisk utmattning. ”Vi kan få allt vi vill ha så länge det vi vill ha är ett liv som ägnas åt att söka jobb som sliter ut oss och inte ger nog betalt, köpa saker vi inte behöver och följa ett antal sociala och sexuella regler”, skriver Laurie Penny och noterar dessutom att detta andefattiga ”allt” bara finns tillgängligt för den som är vit, rik, hetero och väluppfostrad.
Karriärkvinnan är den samtida förebilden; hon triumferar på marknadens egna villkor utan att varken hota eller störta några hierarkier. Men karriärkvinnan förväntas fortfarande söka efter – och uppnå – Kärlek med stort K.
Berättelserna om kärlek och om karriärarbete går på så vis ihop; den hegemoniska seriemonogamin är, precis som Houellebecq beskriver, en lärlingsaktivitet, ungdomliga praktikplatser som ska ta subjektet framåt till det slutgiltiga målet: äktenskapet och kärnfamiljen. Under senkapitalismen har kärlek precis som allt annat blivit ett mål att uppnå, en vara att lagra tills den sjunker i värde eller kan användas till att byta upp sig. Samtidigt har arbetet blivit mer som en romans, där du förväntas ”brinna för” ditt arbete och ge av dig själv. Marknaden för det som sociologen Arlie Russel Hochschild kallat för ”emotionellt arbete” växer ständigt: service- och tjänsteyrken där det vänliga leendet, personliga bemötandet och omhändertagandet är en del i rollen och förväntas av den anställda, en sektor som domineras av lågavlönade kvinnor.
Penny menar att föreställningen om lönearbetets förtjänster och myten om den enda, sanna monogama kärleken är de två främsta lögnerna i den samtida feminismen. Ingen av dem kommer att befria kvinnan utan håller oss i stället fast vid skitdrömmar om vad livet ska vara och jag tänker på raderna i den amerikanska poeten Rod Smiths dikt:
Vi arbetar för hårt, vi är för trötta för att bli förälskade, därför måste vi störta regeringen. Vi arbetar för hårt, vi är för trötta för att störta regeringen, därför måste vi bli förälskade.
Laurie Penny skickar kärleksbrev. Till partners och gamla vänner eller människor hon legat med en gång på ett hotell med dålig belysning i en främmande stad för att sedan aldrig mer träffa. Hon säger: Love med stort L är inte den enda sanna kärleken, eftersom många andra slags kärlek också är sanna. Den mänskliga kärleken må ha beslagtagits av kapitalets och arbetets krav, men vi kan ta den tillbaka. Vi kanske har drivits till en punkt där det är nästan omöjligt för män och kvinnor och alla andra att älska varandra ärligt, men det är bara nästan omöjligt.
För kärleken kan också vara en motståndshandling, ett trots mot en beskrivning av människan som rationell och ständigt framåtblickande. Kärleken är inte linjär eller logisk, inget mål att uppnå eller pris att vinna. Den följer inte alltid en önskad struktur och är mycket större än det som inbegrips i Kärlek med stort K eller som Laurie Penny skriver, Love med stort L. Så vad finns då kvar av kärleken när vi krossat myten om Love? Såriga, trasiga och irrationella känslor men kanske också en reell frihet. Som Laurie Penny säger: Bortom lyckliga i alla sina dagar, utanför den enda berättelsen om hur liv, arbete och partnerskap ska se ut, har kärleken alltid varit fri.