Text om John Sjögrens Konstens sakrament publicerad i UNT 11/12 2015
En av de kulturskribenter som på senare år bjudit på de mest intressanta fördjupningarna är John Sjögren, I flertalet essäer i bland annat Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet har han låtit konstnärliga verk möta kristen tradition och analys, med rötter i både litteraturvetenskap, konstvetenskap och teologi. Det är glädjande att essäerna, omskrivna och i sällskap av nyskrivna, nu finns samlade i bokform. John Sjögren tar sig här an bland annat Torgny Lindgren, Herman Hesse, Jon Fosse, Birgitta Trotzig och Mare Kandre för att nämna några och han gör det med vördnad, en lagom personlig relation till verken och med kärlek. Kärleken manifesterar sig framförallt i Sjögrens sätt att ta verken på allvar; oavsett konstform ger hans läsningar nya perspektiv och fördjupningar väl förankrade i såväl kulturvetenskaplig som teologisk teori. Det är inspirerande läsning, som i sina bästa stunder öppnar upp för både konstens och världens skönhet.
Själv blir jag särskilt förtjust i hans läsningar av poeterna Bruno K. Öijer och Inger Christensen, där Sjögren både finner en omfamning av det inre barnet, en återupprättelse av det inom oss som gått förlorat och det storögda registrerandet av världens mirakel. Även i essän om Bruce Springsteen, som tar fasta på Springsteens kristna tradition och bildspråk, utvecklas en egen och i materialet väl förankrad läsning. Inte minst då Sjögren låter Springsteens texter om helighet och arbete sättas i relation till Simone Weils texter på samma ämne och öppnar upp för en större förståelse för rockikonen än den, vid det här laget, lovligt trötta läsningen av Springsteen som endast arbetarklasshjälte.
En av essäerna bryter av mot de andra i sin form, då den består av mer personligt tyckande och mindre analys av ett verk. Det är också den essä jag ställer mig mest frågande till. ”Persona och det postmoderna jaget” refererar förvisso till Ingmar Bergmans ”Persona”, men merparten av texten berör postmodernismens splittrade jag, manifesterat i sociala medier. Sjögrens övertygelse är att Facebook och Instagram främst är verktyg för marknadsföring av oss själva och sociala medier en självbespegling av jaget. ”Här finns en utmaning som den kristna människan måste tackla”, konstaterar Sjögren och frångår sitt mer allmänna resonerande i de andra essäerna till ett mer individfokuserat. Förutom det svepande, och trötta, avfärdandet av sociala medier som förvisso är en arena för självbespegling men i så fall framförallt som ett symtom på en tidsanda, finns det många andra intressantare frågor att väcka i sammanhanget. Hur förhåller sig kristendomens universalistiska idéer till den alltmer fragmentariska förståelsen av jaget och kollektivet? Och kan inte kristendomens teologiska fundament vara just den dialogiska motpart som den individfixerade samtiden behöver? Ta bara arvssynden, denna bespottade och missförstådda del av den kristna läran, som erbjuder rejält motstånd mot dagens förhärskande tankeströmningar. Idéen om människan som ständigt felande och aldrig fullkomlig är, i självförverkligandets tid, en lika radikal som trösterik tanke. Att diskutera sociala medier är att göra det lätt för sig, men Sjögren har definitivt kapacitet att gå djupare än så.