Text publicerad i GP Kultur 29/12
När jag för ett par år sedan sammanfattade litteraturen under året som gått efterlyste jag en utåtblick på världen och samhället. De allmänna tendenserna, främst i den svenska prosan, var familjedraman, relationsskildringar och inte minst autofiktion. Bekvämt placerad i storstadsmedelklassen fanns en navelskådande romankonst som förvisso ofta var engagerande och välskriven, men som sällan såg utanför de egna cirklarna.
Nu har någonting hänt. Kanske har ett av årets stora författarnamn, norska Tore Renberg som i höstas utkom med den lysande romanen Vi ses i morgon, en poäng när han säger att författarkollegan och vännen Karl Ove Knausgård omöjliggjorde fortsatt skrivande om det egna jaget. Med Min kamp tog han autofiktion till sin absoluta spets och hela genren kulminerade. Möjligen är också den utåtblickande litteraturen en konsekvens av ett förändrat samhällsklimat. Autofiktionen och de trånga medelklassväggarnas litteratur kulminerade när Alliansen var som störst och populärast. Alla skulle satsa på sig själva, egoboosta och jaget var den centrala rösten i både litteratur och politik. Under 2014 har Sverigedemokraterna blivit Sveriges tredje största parti, parlamentariskt kaos har uppstått samtidigt som fascismen fortsätter att växa i Europa. 50 miljoner människor befinner sig på flykt runtom i världen och i Syrien rasar kriget. Vi befinner oss långt ifrån det sena 00-talets avdragsgilla fest.
Så har också både den inhemska och översatta litteraturen präglats av världen och historien i år. Redan i januari utkom debutanten Pooneh Rohi med den vackra och smärtsamma romanen Araben om mellanförskap, klass, minnen från hemlandet Iran och svårigheterna med att betraktas som svensk. En svidande uppgörelse med den svenska rasismen och de klassresor nedåt som många invandrade och deras barn gör. I Ett liv för lite skildrade Kristofer Ahlström samhällets relation till de svaga och utsatta och lät läsaren följa en familj från 1950-talet fram till i dag, medan Sara Stridsberg tog sig an ett liknande tema i Beckomberga – ode till min familj som också rörde sig kring psykisk sjukdom och samhället utanför.
Kristina Sandberg avslutade sin trilogi om Majs slitsamma tillvaro som instängd hustru under folkhemmets framväxt och triumf och fick äntligen det stora erkännandet genom Augustpriset för den välskrivna kvinnohistoria som hon gett läsarna.
Många romaner blickade också bakåt mot andra världskriget och ett trettiotal som gjort sig oroväckande påmint i samtiden. Steve Sem-Sandberg fortsatte sitt arbete med att skildra Förintelsens fasor och gestaltade i De utvalda Steinhofkliniken i Wien där omkring 800 barn mördades i den rasbiologiska hygienens fruktansvärda namn. I Jag heter inte Miriam gick Majgull Axelsson på djupet med den diskriminering och det våld mot romer som förekommer än i vår tid, så även i Sverige. Här skildrade hon både romska Malikas skräcktillvaro i koncentrationslägret, men också skammen över att vara rom och behovet av att dölja sin identitet efter uppehållstillståndet i ett Sverige där en mobb gick till attack mot romer i Jönköping 1948 och lokaltidningen tackade dem dagen därpå. I Lotta Lundbergs Timme noll betecknades timme noll som krigsslutet 1945 där Hedwig Lohman befinner sig efter att ha skickat sin halvjudiska dotter rakt till nazisterna utan att själv inse vad hon har gjort.
Samtid och andra världskrigets brutala historia möttes så slutligen i årets i särklass bästa och mest speciella roman. Isländska Eiríkur Örn Nordahl berättade i Ondska parallellt om historikern Agnes som arbetar på en uppsats om högerpopulism i Europa, är tillsammans med Ómar men bedrar honom med nynazisten Arnór och staden Jubarkas i Litauen, som Agnes härstammar från, och där halva stadens befolkning – judarna – mördades under andra världskriget. Det är en roman som svämmar över med historia och nutid, skräckinjagande fakta och betraktelser som får det att isa i blodet. Plötsligt faller insikten om fascismen och nazismens brott och återväxt ner från det analytiska huvudet och fastnar i kropp och själ. Det är romankonst när den är som bäst.
Inom lyriken utkom Ida Börjel i januari med Ma, som välförtjänt Augustprisnominerades för sin dialog med Inger Christensens klassiker Alfabet. Här fångas världen i ett outtömligt flöde av orättvisor, övergrepp, våld och motstånd. En sällsam läsupplevelse och ett öra mot världens hjärtslag. I Till Damaskus samarbetade Ghayath Almadhoun och Marie Silkeberg i en sorgesång över ett sönderslaget Syrien.
Världen, samhället och historien ryms i litteraturen igen, liksom berättandets kraft. Det är åtminstone något hoppfullt i en mörk tid.