Text publicerad 8/1 i GP Kultur
Hösten 2014 återvände Lena Andersson och hennes romanhjältinna Ester Nilsson till bokhandlarna, kultursidorna och läsarna. Precis som när Nilsson och hennes kärleksföremål Hugo Rask introducerades förra året i Egenmäktigt förfarande och golvade både kritiker, läsare och Augustprisjuryn, verkade det inte finnas någon gräns för hur många samtal som kunde föras i både offentlighet och i bekantskapskretsar om Ester Nilssons tidsotypiska och pinsamma sätt att aldrig ge upp hoppet om kärleken. I uppföljaren Utan personligt ansvar borde hon ju ha lärt sig efter den olyckliga historien med Hugo Rask, Ester Nilsson är själv medveten om det. Många gånger upprepar hon att hon varit här förut, hon tänker inte gå igenom det igen, hon har lärt sig en läxa. Det har hon naturligtvis inte alls. Varken människan, känslorna eller kärleken fungerar så att vi automatiskt undviker misstag vi redan gjort. Brända barn skyr inte elden, vi kastar oss rakt in i brasan gång på gång i hopp om att det kanske gör mindre ont den här gången. ”Någon gång måste det vara annorlunda mot de andra gångerna, allt kunde inte vara på samma sätt jämt och människor var inte identiska. Om hon gjorde tillräckligt många försök skulle förloppet en vacker dag stämma med hur hon ansåg att världen borde vara.”, som Andersson skriver.
Enligt samtida individfokuserade populärpsykologiska lösningar borde Ester söka svaret på sin ständigt olyckliga kärlek hos sig själv. Vad grundlades i henne under barndomen som gör att hon oupphörligen söker sig till dessa avståndstagande och otillgängliga män? Vad är det hon söker i denna kärlek som hon inte kan hitta hos sig själv? Kärlekssmärtan är helt enkelt självförvållad och kan genom en god dos terapi åtgärdas. Storsäljare som He’s just not that into you (på svenska: Dumpa honom! Han vill faktiskt inte ha dig) har blivit en del av en självhjälpsindustri som syftar till att kvinnor ska sluta vänta på sms och lära sig tyda ointressets signaler medan män går på kurser i hur de ska bli mer attraktiva alfahannar enligt diverse stenåldersrecept.
Kärleken i 2000-talet är en industri och med all vånda, besvikelser och rädslor som den samtida äktenskapsmarknaden erbjuder verkar behovet av coachning, terapi och självstärkande övningar outtömligt. Det är därför den israeliske sociologen Eva Illouz genomlysning av kärlekens förhållande till historiska och sociala omständigheter är så välkommen. I Därför gör kärlek ont. En sociologisk förklaring lyfter Illouz frågor kring heterosexuella relationer och kärlek från det introspektiva individperspektivet till att handla om mönster som etablerats i och med moderniteten. Möjligheten att välja är modernitetens främsta kulturella kännetecken eftersom den både förkroppsligar utövandet av frihet och användningen av de förmågor som rättfärdigar denna frihet: rationalitet och autonomi.
Den stora omdaning som skett av kärleksrelationer sedan 1800-talets ritualiserade uppvaktning inom samma samhällsklasser har inneburit att äktenskap och relationer idag är en självreglerande marknad av självständiga subjekt som söker efter en partner av skiftande skäl: fysiska och sexuella såväl som känslomässiga och psykologiska. Då valet av partner blivit mer subjektivt innebär det också att det baseras på kvaliteter som är förbundna med jaget. Medan förmoderna giftermål var relaterade till personernas ställning i samhället är kärleken idag mer tätt förbunden med självkänsla, i ett samhälle där vi ständigt måste omförhandla vårt värde.
Precis som Franscesco Alberoni skriver i sin sociologiska essä Förälskelse och kärlek (1979) är kärleken ett begär efter erkännande av det individuella jaget. Det begäret blir än mer centralt i ett samhälle där det sociala värdet är tätt förknippat med våra relationer. Som Eva Illouz också påpekar gäller det i ännu högre grad för kvinnor som inte innehar samma status i offentligheten. Dessutom spelar de biologiska förutsättningarna in. För den kvinna som vill ha barn finns en knappare tidsrymd än för en man, vilket ger skilda möjligheter att kunna vänta med att bestämma sig på partnermarknaden. Detta ger ojämlika förutsättningar där kvinnor är mer tillgängliga både sexuellt och känslomässigt vilket ger män större möjlighet att bestämma de känslomässiga villkoren.
I en av de bästa scenerna i Utan personligt ansvar förklarar Ester Nilsson för sitt nya kärleksobjekt Olof Sten att han har en häpnadsväckande känsla för relationskapital: ”I dig finns ett konto med automatiska transaktioner. Du känner ditt saldo ner på öret när, och utifrån det avgör du hur du ska bete dig mot mig, ifall du ska göra insättningar eller uttag eller kan låta det vara, ifall du behöver vara omtänksam eller kan vara hånfull, kall och likgiltig. Alla har det där kontot i sig, alla människor håller koll på var gränsen går för när man måste göra en insats och när man kan luta sig tillbaka, när man kan ta ut eller sätta in.” Olof Sten tycker att hon ger uttryck för en obehagligt ekonomistisk världsbild som han ”med sin politiska åskådning inte vill ställa upp på”.
I själva verket gör Ester en krass analys på individnivå, inte olik den Illouz gör i ett bredare, sociologiskt perspektiv: på en äktenskapsmarknad som i stort sett styrs av män, på grund av deras kontroll över tillgångarna, hamnar en kvinna i underläge om hon är för frikostig med känslor, sexuellt umgänge och är alltför tydlig med att hon önskar stadga sig. Kvinnornas känslovärld kontrolleras av män genom det emotionella förhållandet mellan tillgång och efterfrågan, överflöd och knapphet. Är föremålet för begäret alltför lättillgängligt minskar det i värde, medan efterfrågan ökar om människor vill ha mer än det finns tillgång till. Detta är naturligtvis någonting som både män och kvinnor medvetandegörs om. För att nå det efterfrågade erkännandet som ska bekräfta vår självkänsla och sociala status behöver vi först slå fast vår autonomi. Tips om att vänta till tredje dagen efter en dejt med att ringa, spela svår och ”inte vara för på” är en del av den kulturella föreställningen om och samtalet kring partnersökande idag. Alla råd om att hålla tillbaka sig, inte ge sig hän och – framförallt för kvinnor – inte ”skrämma bort honom” med bindningskrav syftar just till att öka det egna värdet genom att strypa tillgången.
Kanske älskar vi Ester Nilsson för att hon går rakt in i dessa föreställningar, förmedlade genom både populärkultur och populärpsykologi, och skiter fullständigt i dem. Hennes självkänsla vacklar aldrig, i ingen av romanerna undrar hon en endaste gång vad det är för fel på henne och vad i henne som gör att männen inte vill ha henne medan hon fortsätter att jaga dem. Hon slösar med sitt kapital som det vore ett kärlekens pengaregn, men är skarpsynt nog att se Olofs noggrant uträknade transaktioner, och hon har ingen som helst lust att i just kärleksrelationer framhålla sin autonomi. Ester Nilsson bärs upp av en idealistisk idé om kärleken, som går stick i stäv med modernitetens komplicerade urvalsprocesser och samtidens nätdejtingsalgoritmer. Inte minst är hon befriande för alla de kvinnor, inklusive undertecknad, som sträckläste Dumpa honom! men ändå inte lärde oss någonting.