Text publicerad i Expressen Kultur 6/2 2016
Personer som säger
Gå bort
när de menar dö
Jag hatar dem
De ska dö
Alla ska dö
Bodil Malmstens sista diktsamling “Det här är hjärtat” från förra året är i dag, när vi nåtts av hennes dödsbud, såväl ett förebrående som en tröst. Tröst är också ett av de första ord som kommer till mig när jag ska försöka sammanfatta hennes författarskap. Hennes litterära gärning var en tröst för alla oss som försöker överleva som människor i den världen.
Från de tidiga diktsamlingarna, via den Augustprisnominerade debutromanen “Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån”, novellsamlingar som “Svartvita bilder” och “Undergångarens sånger”, loggböckerna från Finestere och monologerna i “För att lämna röstmeddelande, TRYCK STJÄRNA” gick ett stråk av mänsklighet och ömhet.
Bodil Malmsten sprängde ramarna för litterär utgivning och blev överraskande folkkär trots att hennes författarskap inte följde en rak linje. Med loggböcker, klippböcker, anteckningsböcker, en skrivhandbok som inte liknar någon annan som jag läst i sitt personliga tonfall. Hon använde sig flitigt av citat och referenser från såväl klassiska författare som de kriminalserier hon älskade att följa. Malmsten var tidigt ute med att blogga, en litterär vardagsblogg från Frankrike och sedermera Sverige. Sedan skaffade hon Twitter, där hon blandade Adorno-citat med typiska Malmstenska meningar om samhället, livet och senare sjukdomen. Varje tweet var ett andningshål, en eftertänksam oas i ett hetsigt flöde. Till och med på Twitter var hennes texter en tröst.
Kanske var just trösten nyckeln till att hon blev så folkkär. I centrum för Malmstens författarskap stod alltid den lilla människan. Hon som försökte navigera sig i en värld av byråkrati, politiska beslut och valfrihet hon aldrig bett om. Där stod hon med sitt bultande hjärta som längtade efter frihet, men fastnade i vårdköer, telefonsvarsmeddelanden och extrapriserbjudanden. Här fanns så mycket ömhet för alla personer som hon skildrade, mänskligheten rann över mellan raderna i ett samhälle som ger så lite utrymme åt att vara just mänsklig. Det var den lilla människan som åt antidepressiva för att orka leva i den här världen. Malmsten fnös åt dem som kallade dem för lyckopiller, lycklig blev man då rakt inte, i bästa fall funktionsduglig. Och livet var för kort för att gå runt och må dåligt.
Sådan var hon, både i sin litteratur och i alla de intervjuer som gjordes med henne. Rak, krass men också öm. När hon medverkade i intervju-podcasten Värvet berättade programledaren Kristoffer Triumf lite i förbifarten att han funderat på att skriva en bok, sådär som man gör. Det går nästan att höra i inspelningen hur Bodil Malmsten spänner ögonen i honom. Sedan frågar hon om han verkligen, verkligen brinner för att skriva en bok. Om han är beredd att försaka vänner, fritid, allt runt om honom för att slita med en text i åratal. Han svarar nej. ”Då ska du nog inte skriva någon bok”, konstaterar Malmsten.
I förra veckan skulle Bodil Malmsten ha medverkat i ett utsålt samtal på Kulturhuset Stadsteaterns författarscen. NRK-journalisten Hans Olav Brenner, som bland annat mött internationella storheter som Margaret Atwood och Paul Auster, hade personligen bett om att få samtala med henne. Jag såg fram emot att äntligen få möta henne och kanske våga berätta om hur hon varit min litterära förebild och inspirationskälla sedan jag som 13-åring började läsa hennes dikter. Hur jag under min tonårstid sa att jag någon gång ville bli som Bodil Malmsten. Egensinnig, intelligent och varm, med blick för det lilla livet. Hur vi båda vuxit upp i Jämtland och våra barndomsberättelser tedde sig så bekanta, trots att vi växte upp i olika tider. Jag skulle säga att jag fortfarande hoppas på att bli som henne när jag blir stor. Inget av det blev sagt, samtalet ställdes in på grund av sjukdom. Vi hoppades att hon kanske skulle kunna komma senare under våren. Nu finns hon inte mer.
Efter sig lämnar Bodil Malmsten ett stort författarskap som berättar om hur det är vara människa. Utan förskönanden eller gracer, bara skildringar av det sorgliga lilla liv som vi alla försöker leva. Hennes litteratur kommer fortsätta skänka tröst åt många kommande generationer. Du har inte gått bort, Bodil Malmsten, du är död men du lever samtidigt kvar med din starka litterära röst. Hör bara hur ditt hjärta bultar i oss.