Essä i OBS i P1 4/3 2016
Personnummer.
Fullständigt namn.
Nationalitet. Kön.
Telefonnummer.
Jag sitter återigen framför en av alla blanketter och formulär som jag förväntas fylla i. Lydigt fyller jag mina personuppgifter. En stor del av tillvaron består inte av att leva, utan snarare att administrera livet. Det handlar om allt från att välja elleverantör och skola åt barnen, ansöka om lånelöfte eller fylla i en hälsodeklaration hos vårdcentralen till att registrera sitt CV på en av alla sajter som kräver formuläransökan för just denna tjänst och försöka komma ihåg inloggningsuppgifter till alla de ställen som vi administrerar livet ifrån. Och det är bara privatlivet. I yrkeslivet har administrationen inte bara tagit över tjänstemannasektorn; vårdpersonal ägnar stor del av sin arbetstid åt att fylla i dokument och mäta tid, köksanställda loggas och tidsrapporterar liksom städare som får schablonuppgifter för hur lång tid varje moment ska ta. Forskare och akademiker sitter i utskottsmöten, fyller i ansökningar och författar skrivelser medan konstnärer lägger alltmer tid på att administrera det entreprenörskap som numera är svårt att undkomma i kultursfären. Polisens arbete består till största delen av att upprätthålla förordningar och registrera överträdelser, snarare än att utreda straffrättsliga brott.
Vi lever i byråkratins tidevarv. Ändå är det något som känns oerhört otidsenligt med begreppet ”byråkrati”. Det för associationerna till 60-talet, Sovjet, tidsstudiemän, skrivmaskiner och biopolitiska ingrepp i människors privata sfär med folkhemmet som förevändning. I en värld av fria marknader borde den statssocialistiska byråkratins apparat vara ett minne förpassat just till tiden innan järnridån föll.
I stället har staten och kapitalet gemensamt skapat vad David Graeber i sin essäbok Reglernas utopi kallar för en ”byråkratisk explosion”. Vi må kalla det pappersarbete numera, Graeber visar på en nedgång i byråkratibegreppets användning från tidigt 70-tal men också hur ordet pappersarbete samtidigt börjar användas mer frekvent. Kontentan är ändå att våra liv alltmer kommit att organiseras kring ifyllandet av formulär.
Det är en utveckling som inte bara sker på mikronivå i människors yrkesutövande och privatliv. Även politiken har i västvärlden alltmer kommit att handla om administration. Ett förvaltande av status quo utifrån en gemensam överenskommelse om den enda vägens politik, utan visioner eller stora reformer. ”Realism” är honnörsordet i samtida politik.
Hur hamnade vi här? Graeber påpekar att den antibyråkratiska vänstern framförallt var aktiv under 1960- och 70-talet med sitt uppror mot konformismen i efterkrigstidens välfärdsstater, men därefter stagnerade och lät högern få tolkningsföreträde. I takt med att högern anammade den antibyråkratiska individualismens språkbruk och började förorda marknadslösningar på varje socialt problem inskränkte sig den europeiska socialdemokratin sig till att utkämpa en eftertruppstrid i ett desperat försök att rädda resterna av den gamla välfärdsstaten. För att göra de statliga insatserna mer ”effektiva” har den därför accepterat eller gått i bräschen för privatiseringar av offentliga tjänster och inlemmandet av marknadsprinciper och marknadsbaserade kontrollförfaranden i den statliga och kommunala strukturen.
En kulturell omdaning som utmynnat i att finans- och näringslivets byråkratiska tekniker såsom tidsrapporteringar, prestationsutvärderingar och målstyrning numera återfinns även i den offentliga sektorn och i sektorer som utbildning, forskning och, för den delen, politik.
För den byråkratfria marknaden visade sig vara en lögn. Snarare har avregleringar lett till ännu fler formulär att fylla i, lösenord att komma ihåg, telefonköer att stå i och oförstående tjänstemän. Fusionen mellan stat och marknad har blivit en snårskog av regler och byråkratiskt trassel. Ta bara offentlig upphandling, regler byggda på EG-direktiv som ska säkerställa att offentlig sektors inköp av varor och tjänster går rätt till men som också kan innebära att delar av Stockholm svämmar över av sopor, som fallet var efter nyår, då staden bytt till ett sophämtningsföretag som inte hade resurser för uppdraget.
Men varför började vi motståndslöst organisera vårt liv kring dessa futtiga formulär? Eller för att använda sociologen Roland Paulsens ord i boken Vi bara lyder, där han studerar Arbetsförmedlingens byråkratiska fars; hur kunde vi någonsin gå med på att förvänta oss så lite av livet? Ett svar är att byråkratin i sig gör det omöjligt att tänka utanför de institutionaliserade handlingsramarna. Ingen vill heller vara den som faller utanför ramarna eftersom det innebär en annan slags, mycket värre, byråkratisk bevakning; är du arbetsför? Är du sjuk? Är du kapabel att vara förälder till dina barn? Vilket land kommer du ifrån och har du rätt att vistas här? Har du arbetstillstånd? Vi som befinner oss inom systemets trygga ramar fortsätter att registrera våra CV:n och placera pensionspengar, för att det ändå är en byråkratisk ordning som innebär en chimär av frihet och makt över våra liv.
Som Max Weber konstaterade är också byråkratin självreproducerande. När ett system sjösatts innebär det att andra system tillkommer och de verkar också omöjliga att bli av med. Den byråkratiska organisationsformen är, menade Weber, också uppenbart överlägsen alla andra organisationssystem eftersom den är förnuftsstyrd, opersonlig och motverkar korruption och nepotism. Byråkratin må vara själadödande, men är samtidigt ett fundament för en fungerande demokrati.
Till syvende och sist är det kanske också så enkelt som att vi, trots allt, älskar byråkratin då den lyckats marknadsföra sig själv som rationell, neutral och effektiviserande. Alla som någon gång suttit fast i formulärträsket vet att effektiviseringen är falsk marknadsföring, men vi litar ändå på Max Weber i att det är det minst dåliga sättet att organisera samhället på. Det är en sorts ideologisk vaccinering som ingjuter i oss en rädsla för att alla andra samhällen utom detta skulle kunna innebära kaos och barbari. I en osäker värld med hot om terror, krig och klimatkatastrofer fungerar formulären som en form av trygghet. Vi inser att byråkratin kanske inte är optimal, fusionen mellan stat och marknad fungerar måhända inte felfritt, men alla andra sätt att organisera samhället på är osäkra kort och med byråkratin vet vi åtminstone vad vi får.
Personnummer.
Fullständigt namn.
Kön. Födelseort.
E-postadress.
Mobiltelefonnummer.
Jag registrerar och fyller i mina personuppgifter hos ännu en myndighet eller företag. Det ger trots allt en känsla av att någon i den stora apparaten ser mig och att allt är i sin ordning.