Text i Expressen Kultur 14/3 2016
Kent hade börjat bli ett band som alltid skulle finnas. Jag föreställde mig att min generation, som varit tonåringar och växt upp med gruppen, skulle stå på en arenaspelning år 2035 med en stampande fot i marken och plastglas med öl i handen likt våra föräldrar gjorde med Ulf Lundell. Kent valde ett värdigare alternativ för alla inblandade. Under söndagkvällen lades en kort film upp på deras hemsida. Videon flirtar skamlöst med referensramar och bildspråk från Kents eget universum och avslutar med ett förkunnande om en sista skiva och turné under 2016 innan bandet lägger ner för gott.
Det är ett avsked i samklang med hur Kent byggt sin karriär och sitt varumärke. Allvar och integritet har varit ledord genom de första slamrande gitarrerna i början av 1990-talet till dagens pulserande synthslingor. Pretentioner, skulle somliga säga. Solglasögon och allvarliga blickar, sälja ut Stadion med Bruno K. Öijer som förband och förmå en tusenfaldig publik att klä sig i vitt, referenser till Baudelaire och Mary Shelley. Kents värld befinner sig ljusår ifrån den Melodifestival som hållit landet i ett järngrepp de senaste fem veckorna.
Ändå räknas de som Sveriges största rockgrupp, eftersom de lyhört alltid befunnit sig i samklang med sin tid. Gamla fans må fnysa åt hur Kents musik gick från larmande gitarrer för indiekidsens ensamma tonårsrum till att bli spellista i den nyrenoverade bostadsrätten hos en key account manager i Vasastan. Men Kents berättelse är berättelsen om en klassresande generation som lämnat småstäderna, vars självpåtagna utanförskap fortfarande skaver samtidigt som de vet att de blev som de andra. Texterna rör sig mellan ungdomens industrilandskap i Eskilstuna till Stockholms innerstad, vår slutstation, vårt mål. Konformismen och den existentiella tomhet som Kent skildrar visar sig inte vara en småstadssjuka utan ett samhällssymtom.
“I själen din, ja långt långt in, ekar tonåringens vrål”, sjunger Jocke Berg i låten “Klåparen” om en vuxen man som suddat ut varje spår från tonårstidens utanförskap men faller in i sin gamla roll så snart han återvänder till hemstaden. Kents språkliga och musikaliska utveckling fångar tonårsvrålen hos alla dem som blev vuxna i den fria marknadens värld, fick veta att de kunde bli vad än de ville och nu ser allting gå förlorat.
“Du förlorar hur du än försöker”, konstaterar Berg på senaste skivan. Kent lägger ner i ett land som slutat att tro, där medelklassens utlovade frihet klingar alltmer falskt samtidigt som världen tränger sig på med flyktingströmmar och klimatförändringar.
Att bandet i dag släppte en singel med titeln “Egoist” är inledningen till ett avsked värdigt Sverige 2016.