Text publicerad i Expressen Kultur 5/4 2016
”Säg nej till cancer!” uppmanar Cancerfonden i sin nya kampanj, som genom sociala medier och roliga filmklipp med Musse Hasselvall och Kakan Hermansson vill få Sveriges befolkning att ”anta utmaningen”. Nu är det nämligen dags att säga nej till ovanor som kan öka risken för cancer. Ut och jogga (men använd solskyddsfaktor!), stå inte nära rökare, skippa köttet och glaset vin. Den här kroppen ska inte drabbas av någon cancer inte!
Det är en smaklös lifestyleifiering av en av vår tids stora folksjukdomar, med ett språk hämtat från bantningsbilagor och hälsomagasin. Vem säger ja till cancer? Vem är inte medveten om att den där cigaretten eller fyllan förmodligen inte gjorde underverk för ens hälsa, varken på lång eller kort sikt.
Alla som sett någon de älskar ätas upp av en grym och skoningslös sjukdom vet att deras nej inte spelade någon roll. De flesta som drabbats av cancer vet däremot allt om hur oombedda råd om kost och motion regnar över en medan man kräks galla av cytostatiskabehandlingen. Många anhöriga vittnar om att när den älskade gått bort omskrivs det som att ”förlora kampen” eller ”kriget”, som om personen inte kämpade tillräckligt hårt.
I sitt reportage “Gilla läget!” från 2010 skrev journalisten Barbara Ehrenreich om hur hennes egen cancerbehandling präglades av uppmaningar om positivt tänkande och att se sjukdomen ”som en gåva”. Det är samma sorts retorik som präglar Cancerfondens kampanj. En glättig, hetsande we can do it-anda som närmast verkar besvärja faktumet att cancern, precis som såväl livet och döden, till en stor del är slumpartad, grym och ogreppbar. Den drabbar barn, unga och gamla. Rycker ifrån oss älskade familjemedlemmar, nära vänner och kära bekanta.
Vi kan säga nej hur många gånger som helst, leva ett renlevnadsliv och anta utmaningen. Ändå kan du, jag eller någon vi drabbas dö alltför tidigt i en vidrig sjukdom. Den skörheten och djupa orättvisan kan inga livsstilskampanjer rå på.