Text publicerad i Expressen Kultur 13/5 2016
Ännu 20 år efter Marguerite Duras död utkommer nya utgivningar och nyöversättningar i en strid ström. Ellerströms har gett ut fyra böcker de senaste två åren. Här kommer så den femte, kortromanen “Kärleken”. Många av Duras utgivningar behäftas med för- eller efterord, men här finns bara hennes 101 sidor från den miljö som så ofta återkommer i hennes berättande: havet, våldet på avstånd, ljuset och hettan.
Hos Duras är handlingen aldrig bärande och i “Kärleken” kanske än mindre än i de flesta andra av hennes verk. Styckesindelningarna liknar närmast scenanvisningar i hur de tre huvudpersonerna rör sig runt varandra, namnlösa med pronomen i en låst väntan.
Det enda sättet att läsa Duras är att översköljas av språket, följa med i varje tidvattenförändring och skifte i blickar. Duras låser fast läsaren i ett andäktigt nu och trots stillheten, bristen på tydlig framåtrörelse, är det med andan i halsen som du lägger ifrån dig boken efteråt.
I Duras finns en tidlöshet, samtidigt som författarskapet präglas av såväl uppväxten i koloni som efterkrigstidens Europa. Katastrofen finns alltid runt hörnet. I “De små hästarna i Tarquinia” har en ung minröjare dött alldeles intill semesterparadiset och i förra årets nyutgivning på Lind & Co – “Vicekonsuln” – skymtas fattiga, desperata människor som hålls på avstånd från kolonins renhet och vithet. I “Kärleken” är det den fiktiva staden S. Thala – återkommande i flera av Duras verk – som gör sig hörd med bränder, sirener, bombade casinon och tomma balsalar. En katastrof som skett och fortfarande pågår. Så griper också Duras berättande in i någonting essentiellt i vår tids kultur:
Våra fasta rörelsemönster och behov av avstånd till larmen som kommer allt närmare. Våldet som ligger som en fond mot vad som än utspelar sig. Där, i de precisa scener som hon målar upp, kan vi plötsligt få syn på oss själva i den tid vi befinner oss i.