Text publicerad i Expressen Kultur 23/6 2016
Ordningen är återställd i Sverige. När Bruce Springsteen i helgen intar Ullevi är det i ett land som, till skillnad från vid artistens två senaste Sverigebesök, åter styrs av en socialdemokratiskt ledd regering.
Bruce, Sverige och sossarna hör ju ihop, det är sedan gammalt. Springsteens texter om nedlagda fabriker, fackförbund, klassresor och den enkla, lilla människans betydelse och strävan efter mening i tillvaron. Den kollektiva kampen för ett bättre samhälle och vikten av gemenskap. Tron på – för att låna Springsteens flitigt använda religiösa referens – det förlovade landet. Det som också varit arbetarrörelsens klassiska berättelse.
När Bruce Springsteen äntrar scenen är det bara några dagar sedan som riksdagen röstat igenom nya asyllagar. Regler som tillhör de hårdaste i Europa. Den socialdemokratiskt ledda regeringen omöjliggör för barn, föräldrar och makar att återförenas med varandra i trygghet och tvingar redan traumatiserade människor att leva en osäker tillvaro med tillfälliga uppehållstillstånd på mellan ett till tre år. Arbetsgivarnas makt förstärks när det enda som kan ge permanent uppehållstillstånd är ett arbete. Sjuka, gamla och andra som saknar förmåga att arbeta är chanslösa.
“Meet me in the land of hopes and dreams”, sjunger Springsteen och räknar upp alla som ska med på tåget mot en bättre framtid. Horor och syndare, vinnare och förlorare, förtappade själar och helgon. Alla ska med, som Socialdemokraternas slogan löd inför riksdagsvalet 2006. Alla ska inte längre med. Inte barnen i Syrien, vars pappa riskerat sitt liv för att ta sig till Sverige och trygga deras liv. Inte kvinnan som lever som papperslös när det tillfälliga uppehållstillståndet gått ut. Inte den unga man som drömmer om att hans familj ska möta honom i Sverige, men inser att han sökt asyl efter att reglerna började gälla.
“Alla ska med” har alltid varit en svag slogan när vi vet hur många som utestängts från det socialdemokratiska folkhemsbygget.
Det är en gemenskap byggd på nation och vithet. Men aldrig tidigare har gränserna för samhörigheten varit så hårt dragna.
“I need your heart in this depression”, konstaterade Springsteen efter den ekonomiska krisen 2008 och vädjade om folklig gemenskap samtidigt som han riktade sparkarna uppåt mot en finanselit av giriga tjuvar som skövlat allt som kom i deras väg. Socialdemokraterna väljer en annan väg och stänger ute människor på flykt med hänvisning till systemkollaps, trots att den svenska ekonomin är bättre än på länge och att antalet asylsökande redan minskat drastiskt till följd av gränskontroller.
Det är svensk midsommar, det är Bruce Springsteen på Ullevi. Runt 70 000 människor väntas komma till den första av tre Sverigespelningar. Det är 57 000 fler än antalet människor som sökt asyl i Sverige i år. Det blir folkfest, hits, folköl i plastglas och sex getingar. Men det är en ny ordning i Sverige och i helgen när Springsteen framför låten “The price you pay” är det särskilt en vers som säger något om vårt land:
Do you remember the story of the promised land
How he crossed the desert sands
And could not enter the chosen land
On the banks of the river he stayed
To face the price you pay
Priset som den svenska socialdemokratin betalar när gränserna till det förlovade landet stängs är vår mänsklighet och förlusten av det som gjorde Springsteen så älskad: förmågan att se den enskilda människan som människa och inte en enhet i en volym. Den socialdemokratiska berättelsen har blivit en annan och spelar numera i en helt annan tonart än dess musikaliska husgud.