Text publicerad i Expressen Kultur 4/7 2016
Det var efter att jag flyttat söderut från Jämtland och ännu mer när jag slutligen hamnat i Stockholm som ordet började dyka upp med jämna mellanrum: lantställe. Så fort det blev semester eller midsommar skulle alla som hade möjlighet och kontakter dit, till “lantstället” eller kort och gott “landet”.
Uppvuxen på landsbygden undrade jag länge vad ordet “lantställe” innehöll.
Efter några års efterforskningar visade det sig dock att lantställe inte var något enhetligt begrepp. Det innefattade allt från nybyggda, året-runt-preppade hus i Båstad eller skånska småstäder, fallfärdiga torp som ärvts av släktingar, upprustade skärgårdshus, stugor i Hälsingland och småhus i öländska semesterbyar.
Det enda som dessa lantställen hade gemensamt var egentligen en sak: de var inte belägna i en större stad.
“Landet” kunde betyda allt från en liten skärgårdsö till en mindre centralort – det enda som var säkert var att de låg på ett visst avstånd från storstaden och på så vis innebar en tillflykt från den stressade vardagen.
Begrepp som “lantställe” och “landet” är talande för den urbana blicken på landsbygden. Det spelar inte så stor roll var det ligger, om det är ett hus eller torp, utan är framför allt en plats att projicera sina drömmar om avkoppling och det långsamma livet på.
I en text i Gefle Dagblad berättar forskaren Bjørn Egil Flø om hur den norska landsbygden alltmer anpassas efter drömmen om det rurala snarare än de boendes verklighet. Bygden, bygdekulturen och det liv människor på landet lever skall säljas för konsumtion. Gamla fallfärdiga lador får inte rivas eftersom det kan skada varumärket av autenticitet och charm och landsbygdens egenvärde blir alltmer beroende efter hur insäljande och romantisk den är.
Liknande romantisering ägnar sig Jonas Mosskin åt i en text i DN Kultur (13/6) om hur vi alla borde leva mer som lantisar. Mosskin, som under barnåren bodde i samma by som jag, minns hur det på Rödön fanns tid för grannar att bara komma förbi och småprata i varandras kök i timmar medan konsumtion var ett avlägset intresse.
Vad Mosskin verkar ha glömt i ett nostalgiskt skimmer är allt det andra som kommer med landsbygdslivet.
Det må vara stressigt i en storstad, men minst lika stressigt är det den morgon då du vaknar och skitbrunnen har svämmat över. När du ska ut och resa tvingas du tråckla ihop minskade tåganslutningar. Mitt i vintern slutar värmepannan fungera.
Landsbygdslivet är varken enkelt eller vackert alla gånger.
“Många av landsbygdsmigranterna är okunniga om lantbrukets och landsbygdens realiteter. Det kommer som en chock för dem att den rena och gröna idyllen kan vara bullrig, skitig och brutal, och stundtals luktar det också illa”, skriver Bjørn Egil Flø om de urbana medelklassnorskar som köper hus på landet för att förverkliga sina downshiftingdrömmar.
Lantstället är en plats för mindfulness, filtrerade instagrambilder på jordgubbar i solnedgång och drömmen om ett enklare liv. Men när storstadsborna lämnat det så kallade “landet” för säsongen återstår det hårda livet av praktiska bekymmer, bristande service och kommunikationer och samma sorts slitsamma vardag som i staden.