Text publicerad i Expressen Kultur 16/7 2016
Det är ljuset som jag längtat efter. Det rödfärgade, dova som spricker upp i rosa nyanser över himlen och brinner i orange längs med horisonten. Som färgar havet och ansiktena längs med strandpromenaden.
Jag längtar efter att dingla med fötterna ner mot stranden, lyssna på gatumusikanter, se på barnen som leker i vattenbrynet. Följa Promenade des Anglais till en av de allmänna stränderna i Nice med pizzakartonger och billigt vin i händerna. Sitta på stranden bland alla som samlas där: unga backpackers, barnfamiljer, drogförsäljare, pensionärer, kvinnor i slöjor, konstnärer och turister. Det röda ljuset som strömmar över oss där vi sitter på de ännu ljumma stenarna, vi ser in i varandras främmande ansikten. Tänka: Mer demokratiskt än så här blir inte Europa. En allmän strandpromenad för vem som helst.
Framför oss ligger Medelhavet som skiljer Europa från alla som inte är välkomna, men för oss som haft förmånen att födas här eller tagit oss hit är detta en plats som alla får ta del av. Det här ljuset faller på oss alla, oavsett inkomst eller härkomst.
Oavsett om man är en soltörstande turist från norra Europa, jetset eller backpacker är det något med det sorglösa skimret och den långa strandpromenaden som får oss alla att komma just till Nice.
Kommersen är inte överväldigande. Vackrare och mer genuina städer, för den turist som söker efter autenticitet, går att finna på många ställen i Sydeuropa. Stranden är hopplös, med kantiga stenar som gör att alla vinglar omkring ner mot vattnet. Men på få platser är det så lätt att bara få vara som i Nice.
Sorgen över det som nu hänt handlar om alla de människoliv som gått förlorade, men också om en förändrad plats. Det som vi såg som en strandpromenad för alla tolkas nu om som en öppen plats där våldet kan drabba oss urskillningslöst.
Attacken slog mot friheten och känslan av att möta varandra utan misstänksamhet. Förövaren angrep en av de få platser där det räckte med att vistas, utan krav på betalning eller motprestationer, särskilt beteende eller utseende.
På söndag är jag tillbaka. På en plats där ljuset inte längre faller över somriga, glada ansikten, en strandpromenad som i stället bär på färska sår av meningslös död, sorg och våldets oförutsägbarhet.
Jag ska gå ner till stranden när solen är på väg ner och himlen är rosa och brinnande orange i horisonten. Det enda jag önskar är att gatumusiken inte har tystnat, att skratten snart vågar eka igen och att barnen åter leker i vågorna. Att få möta ansikten, kanske med annat allvar i blicken, men lika öppna som tidigare.
Den här platsen är vår, inte våldets. Vi höjer blicken mot den rosa skyn.