Recension av Andrés Stoopendaals En borgerlig entropi publicerad i Expressen Kultur 14/9 2016
I början av 1970-talet förutspådde Pasolini en framtid där den borgerliga hegemonin psykologiskt skulle vara så dominerande att Roms kommande generationer aldrig skulle se skymten av arbetare och bönder. De skulle leva i en borgerlig entropi.
I Andrés Stoopendaals andra diktsamling talar rösterna utifrån denna entropiska samtid och framtid. Jagupptagna, fåfänga och sköra försöker de greppa efter något som är på riktigt. Något som de inte redan vet om den här världen och de allt större skygglappar som omger dem. Distansen och deras oförmåga att nå fram till någonting utanför dem själva är påfallande.
Jagen rör sig oroligt och väntande i en värld som är på väg att falla, försöker döva oron med raska promenader i det innanför de befinner sig i; Sverige, Berlin, ett Walmart.
En röst talar också utifrån postapokalypsen, men i samma förnuftiga, distanserade ton som de andra.
Den blir också en av de starkaste dikterna, genom att sakligt berätta om att bränna liken efter alla de människor som dött sätter sig rösten i ett kontinuum med de andra. Spelar det någon roll att katastrofen inträffar i den borgerliga entropin? Vad krävs för att sätta reglerna ur spel?
Rösterna talar om längtan efter beröring, oxytocin, köttslighet men är fast.
Stoopendal skriver i samma täta, prosalyriska stil som präglade den första diktsamlingen “De federala distrikten” och kräver sina omläsningar, växer för varje läsning. Han blandar referenser och analytiska begrepp med både kropp och klichébilder.
Friktionen dem emellan är nästan alltid spännande, men ibland slår det klichémässiga fel och det blir plötsligt ganska platt.
Som bäst fungerar dikterna när rösterna får behålla sitt kontrollerade, strama tonfall i den borgerliga fångenskapen.