Recension av Eija Hetekivi Olssons Miira i Expressen Kultur 20/9 2016
Det var fyra år sedan som läsarna först stiftade bekantskap med Miira, det finländska migrantbarnet i Eija Hetekivi Olssons med rätta hyllade debutroman “Ingenbarnsland”.
När Hetekivi Olsson nu återvänder till Miira i den fristående uppföljaren som betitlats med huvudpersonens namn har vi rört oss till ett sent 1980-tal där hon just lämnar högstadiet. Med samma visshet som i debuten om att spränga såväl geografiska som socioekonomiska gränser antas hon till naturprogrammet inne i centrala Göteborg.
Men det krävs mer än ett fritt skolval och bra betyg för att åstadkomma en klassresa. Miira hamnar snabbt på kollisionskurs med de skolkamrater som härstammar från Hovås, har föräldrar med chefspositioner på de företag som slitit ut hennes pappa och som använder ord som “fräscht” eller “toppen”.
Hon lämnar skolan och inleder i stället en resa bland ungdomspraktiker och uselt betalda så kallade “enkla jobb”.
“Miira” är en brinnande klasskildring som gör det omöjligt att inte reflektera över hur det ser ut i dag. Efter den ekonomiska kris som präglade det 1990-tal som Miira är på väg in i med förhoppningar, i ett samhälle med ännu större klyftor och segregation.
Oförskönande beskriver Hetekivi Olsson rasismen, både inom det finska kollektivet riktat mot grannar med mörkare hud, men också hos arbetsgivare som vill förvissa sig om att Miira i alla fall inte är “tattare”.
Hetekivi Olsson håller sig hela tiden nära Miira, det är hennes språk som skriver fram berättelsen med nydanande sammansättningar, dialekt och slang. I ännu högre utsträckning än i “Ingenbarnsland” filtreras allt genom huvudpersonen.
Det är en fröjd att umgås med Miira, hennes blick är skarp på de klyftor som skapat hennes och vännernas utsatthet.
Samtidigt lämnar hennes perspektiv få utrymmen för andningspauser och mer heltäckande bilder.
Miiras röst blir på så vis både romanens svaghet och största förtjänst.